I går var det ”buy nothing dag”, den köpfria dagen. I tider när julhandeln börjar allt tidigare kan man tänka sig att förespråkarna för idén att avstå från att handla mötte visst motstånd under gårdagen. Jag var själv ute och handlade. Inte julklappar, men väl lite basvaror. Idén att vi handlar för mycket, att vår konsumtion måste minskas för att vi inte ska förbruka jordens resurser, är både banal och felaktig.

Varför är det alltid groteskshoppingen som får vara skyltfönster för vår konsumtionsbaserade ekonomi? Det måste vara väldigt få som känner igen sig i denna sorts shoppingmönster. De flesta av oss handlar visserligen saker vi inte måste ha för att överleva men som vi anser att vi kan unna oss eftersom vi har råd (typ restaurangbesök, TV-apparater, spelkonsoler, en ny spis trots att den gamla inte gått sönder etc.) men vi bränner inte hela månadslöner på Gucciväskor, elektronik eller krogbesök och blir inte aktuella för ett avsnitt av Lyxfällan. För de flesta är således shoppingen inget problem utan något vi 1) måste göra och b) mår bra av att göra.

Alla dessa konsumtionskritiker förlorar dessutom sin trovärdighet när de inte kan presentera ett trovärdigt alternativ till den konsumtionsdrivna ekonomin. Det finns trots allt länder där medborgarna inte har möjlighet att handla som vi gör. Nordkorea är förmodligen det land på jorden som genom medvetna politiska åtgärder har satt stopp för just konsumtion och handel på en fri marknad. Skälet är att förhindra uppkomsten av en ”borgarklass”. Trots att Nordkorea är det land som bäst torde leva upp till konsumtionskritikernas önskningar om att inte delta i den globala konsumtionsekonomin, framhålls inte landet som ett föredöme. Vanligtvis får vi inga exempel alls. Vi får bara veta att vi ”konsumerar för mycket”.

Faktum är att vi behöver konsumtion och tillväxt för att kunna utveckla även miljövänlig teknik och därmed kunna leva mer miljövänligt i framtiden. Att uppmana folk att handla mindre är därför dubbelt korkat. Lite rubbat nordkoreanskt sådär.