Den lilla människans kamp mot stat och kapital handlar i allt högre grad om att försöka bekämpa statens och företagens försök att kontrollera oss på olika sätt. Det blir emellertid att svårare i takt med att dessa aktörer växer och att vårt beroende av dem i våra vardagsliv ökar.
Apple vill ha kontroll över vad du gör på din iPhone och iPad. Microsoft, Nintendo och Sony vill ha kontroll över vilka spel vi spelar på deras respektive konsoler (vilket gör att vi aldrig kommer att få se några interaktiva sexspel som använder rörelsesensorn Kinect till Xbox 360). Och framför datorn är striden hård just om att vinna kontrollen över oss användare på alla tänkbara sätt.
Alla vill kort sagt ha kontroll. Politiker vill ha kontroll över vad vi tittar på för filmer, spelar för spel och vad vi tycker och tänker i största allmänhet. Gör vi inte som de tycker, hotar de med lagstiftning. Ofta genom en skenmanöver (läs: kamp mot fildelning, barnpornografi, terrorism). Självfallet vill de också försöka få kontroll över den monstruösa frihetsbest som kallas internet. Det börjar arta sig för dem. Genom att utmåla det som en kamp mot barnpornografi, fildelning, rasism och terrorism har politiker i den demokratiska världen lyckats få medborgarnas stöd för censur. När verktyget i sig har accepterats finns få hinder för att expandera censuren till nya arenor.
Ett liknande knep använder hjärnforskaren och extrembiologisten Martin Ingvar (med flera) när de går till attack mot dator- och TV-spelsmediet med argumentet att spelen kan medföra empatistörningar hos barn och unga. De exemplifierar med ett fåtal obskyra spel som Rapelay, som knappast mer än några få hört talas om och ännu färre har spelat, för att göra ett case mot hela spelmediet. Jonas Thente kommenterar detta bra i DN Kultur (ej online än) när han konstaterar att ”det är som att slå ned på kategorin tidskrifter utifrån några våldspornografiska alster utgivna i Brasilien, eller ställa svensk filmindustri till svars för osmakliga mobilfilmer på YouTube”. Rätt så. Ingen önskar något förbud mot dator- och TV-spel, skriver Martin Ingvar et al. Ändå är det just i den riktningen sådana här diskussioner leder när föräldrar och omgivning uppmanas att skydda sina barn från farliga filmer, spel eller ”olämpligt” material på nätet. Genom att ge företag och regeringar kontrollen över våra liv slipper vi tänka eller ta ansvar själva. Det är så praktiskt.
Nu blandar du ihop två väldigt olika problem.
Om jag slutar köpa Apple-produkter och uppgraderar till en Android försvinner problemet och om tillräckligt många gör samma sak slutar Apple med sådant.
När stater börjar göra samma sak finns det inga lika enkla lösningar.
Det är, naturligtvis, fråga om problem på helt olika nivåer. Den gemensamma nämnaren är emellertid en strävan efter kontroll. Precis som i fallet med Apple kan emellertid folk välja bort politiker som bygger ut övervakningsstaten och trampar på våra fri- och rättigheter. Om tillräckligt många protesterar kommer politikerna inte kunna göra vad som helst, men folk väljer ändå att acceptera kontrollen.