I sitt sista stora tal som socialdemokratisk partiledare levererade Mona Sahlin skarp kritik mot sitt parti och den usla valrörelse som ledde fram till katastrofvalet. Med utgångspunkt i det faktum att endast var femte arbetande person i Sverige röstade på det så kallade arbetarepartiet, konstaterade den snart avgående S-ledaren att partiet har stagnerat och måste utvecklas.

Socialdemokraterna har insett några saker. Fastighetsskatten blev inte populärare den här gången än vad den blev i valet 2006. Den skatt som enligt Pär Nuder kraftigt bidrog till valförlusten för fyra år sedan återupplivades märkligt nog inför årets val. För andra gången tvingas därför partiet konstatera att fastighetsskatten bidrog till en valförlust. Inte heller förmögenhetsskatten lär ha lockat väljare utan tvärtom skrämt villaägare och storstadsbor till Alliansen.

Jag har länge förundrats över hur människor med låga inkomster kan rösta på ett parti vars politik går ut på att ta ut väldigt höga skatter av dem som har minst och därmed indirekt tvinga dem in i bidragsfällor. Först i årets val kan vi med fog hävda att detta har förändrats. Socialdemokraterna är inte det arbetande folkets parti längre. Nu säger Sahlin: ”Vi måste ha en jobbpolitik utan reservationer. Alla som kan ska jobba, det ska alltid löna sig att arbeta. Fler jobb går före ersättningar. A-kassan är en omställningsförsäkring.” Detta kalkerar i princip Alliansens politik. Först nu, efter två raka valnederlag, finns insikten om att svenska folket faktiskt har röstat för att det ska vara mer lönsamt att arbeta.

S ogillar starkt att beskrivas som ett bidragsparti, men faktum är att partiet gick fram starkt bland arbetslösa och sjukskrivna. Bland pensionärerna gjorde S emellertid inga framsteg – Socialdemokraterna ökade endast med en procentenhet hos gruppen pensionärer, trots att de lovade 17 miljarder i sänkt skatt. Frågans värde överskattades grovt. Den så kallade ”pensionärsskatten” fanns aldrig, den var ett retoriskt knep som inte gick hem hos väljarna.

Sahlin talar nyktert om ett slaget partis behov av förnyelse. Hon uppmanar också åhörarna att ge efterträdaren ett tydligt mandat (en indirekt kritik om att det var just detta som hon själv förvägrades som partiordförande). Det är dock svårt att se namn som Sven-Erik Österberg eller Veronica Palm leverera någon ny socialdemokratisk politik. Eländet för partiet lär fortsätta.