På förskolan Egalia finns inga flickor eller pojkar, bara kompisar. Alla är hen. Trenden med genuspedagogik på dagis och förskolor tycks vara här för att stanna. Men vad betyder den?

Om man tror att jämställdhet handlar om att avskaffa könen är man galet fel ute. Och om man tror att livet blir bättre för barnen om lärarna skriver om en barnsång så att den manlige huvudpersonen i stället kallas ”hen” är man faktiskt lite rubbad i roten. Jämställdhet handlar om lika rättigheter och skyldigheter. Inte om att på mjukrebelliskt manér klä pojkar i rosa och flickor i blått eller att låtsas som om skillnader mellan könen inte existerar.

Genuspedagogiken sägs syfta till att befria människan från könsrollerna, dessa konserverande och förutfattade meningar om hur kvinnor och män ska vara. Könsroller handlar om uppfattningar på samhällsnivå, grundade i kultur och tradition, om hur vi ska klä oss och föra oss men också vad som är kvinnliga och manliga arbeten och mycket annat.

Jag är den förste att instämma i att dessa roller finns och att de kan upplevas begränsande för den som inte tycker sig passa in. Men är könsroller enbart av ondo? Att vara pojke eller flicka är inte att ”bli instoppad i ett fack”utan möjlighet att påverka. Inte i Sverige. Här är detta sällan ett problem medan det i väldigt könsstereotypa länder kan vara en stor begränsning. Det finns exempelvis i många länder mycket strikta förväntningar på när dottern eller sonen ska ha hittat en partner och gift sig, något som sätter oerhört stor press på ungdomar att leva upp till normen. Det är därför inte att förvåna att det dyker upp allt fler sajter där muslimska och asiatiska kvinnor söker västerländska män.

Rollerna skapar ramar för oss och erbjuder därmed trygghet samtidigt som de verkar begränsande och skapar yttre press. Det brukar ofta hävdas att livet var enklare förr när kvinnor och män visste sina fasta roller. På ett sätt var det säkert det. Samtidigt glömmer vi därmed bort alla de möjligheter som då saknades och den press som det oundvikligen innebar när barn förväntades välja en viss väg i livet enbart baserat på vilket yrke föräldrarna hade. Så ser inte samhället ut längre i vår del av världen. Det genuspedagogiska arbete man sysslar med på ovannämnda förskola får därmed ett löjets skimmer över sig när det egentligen skulle räcka med att lära barnen att behandla alla med respekt.

Om vissa föräldrar vill sätta sina barn i dagis och förskolor som arbetar genuspedagogiskt är det givetvis deras val. Min egen uppfattning är däremot att barn inte ska behöva vara offer för feministiska genusexperiment. Jag tror mer på att ge barnen tillräckligt stort självförtroende och stor självkänsla för att kunna stå emot press och förväntningar utifrån.