Hans Bergström har skrivit något som inte kan ses som annat än en hyllningstext till George W Bushs utrikespolitiska gärning och idé med ”förebyggande krig”.
En tanke med att kullkasta Saddam Husseins regim och hjälpa irakierna att bygga en demokratisk stat var den dominoeffekt det förväntades ge i resten av arabvärlden. Irak skulle bli ett demokratiskt föredöme som skulle fungera som bränsle för oppositionella krafter i hela regionen. Det blev precis tvärtom. al-Qaidakrigare kom i lämmeltåg till Irak för att slåss mot USA, landet föll in i ett inbördeskrigsliknande tillstånd och antalet civila dödsoffer sköt i taket. Inte mycket att inspireras av för demokrater i grannländerna, således.
Att tro att en amerikansk invasion av ett land i Mellanöstern skulle inspirera till uppror mot förtryckare i grannländerna var oerhört naivt. Och direkt feltänkt. Dominoeffekten har vi tvärtom sett när folken själva har rest sig mot sina förtryckare – både Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak är nu borta från makten. Och ledare i Jemen, Jordanien och Algeriet känner sig tvungna att vidta åtgärder för att bemöta några av demonstranternas önskemål. Det är inte alls säkert att förtryckarregimernas fall slutar vid Mubaraks avgång.
Att påtvinga en ordning utifrån medför automatiskt större risker än när folk själva reser sig mot en förtryckare (dessutom är det sistnämnda ur alla tänkbara synvinklar mer sympatiskt). Irak är bara ett i raden av exempel på detta. USA begick en rad misstag, vilket Bush också erkänner i sin bok Decision Points. Men det största var förstås själva kriget, som inte kan ses som något annat än ett krig på fel plats. Om det bara är diktatorer och auktoritära regimer man vill ha bort skulle det förstås gå att bomba en rad länder i arabvärlden, Afrika och Asien. Så är givetvis inte fallet eftersom USA samtidigt som de lidelsefullt beskrivit hur mycket bättre världen är utan Saddam Hussein också lierat sig med och aktivt stöttat andra diktatorer (inklusive den ledare som det egyptiska folket demonstrerade i arton dagar mot för att få bort).
Att beskriva Bush som en person som hade tydliga principer kring demokrati och frihet är därför i grunden fel. Han var efter den 11 september 2001 endast inriktad på en sak: att förhindra nya attacker mot USA. Därför agerade han militärt i Afghanistan och Irak, därför tillät han tortyr, därför införde han Patriot Act. Det hade inte ett skit med frihet att göra. Bush är förstås inte ensam. USA:s vacklande hållning i demokratifrågor har varit minst lika tydlig under Barack Obamas tid som president. För bara några veckor sedan missbedömde Obamaadministrationen läget fullständigt och kallade Mubaraks regim för ”stabil”. USA ville aldrig ha något maktskifte i Egypten. De föredrog hela tiden stabilitet framför den osäkerhet som demokrati kunde resultera i.
Ibland finns inga bättre sätt att bli av med galenpannor än att använda militärt våld. Men betydligt oftare utgör de inte ett tillräckligt stort hot mot omvärlden för att en militär intervention ska kunna motiveras. Saddam Hussein tillhörde den senare kategorin medan det är mycket möjligt att Nordkorea tillhör den förra. Vi ska dock aldrig underskatta folks förmåga att själva göra sig av med despoterna. Det kommer en dag då gränsen är nådd även för Nordkoreas folk.
Exakt hur det kommer att gå med demokratiseringen av Egypten vet ingen i dag. Men Egypten har blivit av med en förtryckare efter tre decennier. Det är värt att fira. Och inte en enda amerikansk bomb har fallit.
Väldigt bra, skrivet, Hans. Konsekvenserna av krigen i Afghanistan och Irak har mest blivit kaos, lidande och anarki. Det som däremot sker nu i Nordafrika har bättre chanser att bli något positivt och livskraftigt.