Det finns goda idrottsmän och så finns det dåliga. Det finns sportsliga och osportsliga. Och så finns Petter Northug, som förmodligen har idrottsvärldens största käft sedan Muhammad Ali.

Det finns en skidåkare som jag inte unnar någonting när jag sätter mig och tittar på skidåkning och det är norrmannen Petter Northug. Det är därför extra surt när just han vinner. Han är utan tvivel en skicklig taktiker. Alla hans vinster i distanslopp ser ungefär likadana ut. Under nio tiondelar av loppet ligger Northug ganska långt bakom ledarna, hela loppet söker han bästa möjliga position för att hänga med ifall någon försöker sig på ett ryck. Om alla åkte skidor som Petter Northug skulle varje distanslopp bli en enda lång och tråkig sällskapsresa fram till slutet (det är så femmilarna ser ut nuförtiden). När det återstår någon kilometer av loppet söker han sig fram för att ha slagläge och sedan vinner han genom att spurta om konkurrenterna på slutet.

Jag gillar ärliga, schyssta och ödmjuka idrottsmän som inte behöver berätta för hela världen hur jävla bra de är utan kan visa det på isen, på planen, i ringen eller i skidspåret. Schyssta som tysken Axel Teichmann, som en gång hjälpte upp en konkurrent som ramlat i spåret med kommentaren att det skulle vara fair play. Ödmjuka som Peter Forsberg, som alltid varit sin egen hårdaste kritiker och aldrig behövt framhäva sig själv. Hans briljans har vi alla kunnat se ändå. Northug kvalar inte in någonstans bland dessa herrar. Han hånar tvärtom sina motståndare och verkar ha väldigt svårt att gratulera segraren – såvida det inte är han själv.

Har man då inte rätt att göra allt inom regelverkets gränser för att vinna? Självfallet. Men för en TV-publik är Northug en urtråkig skidåkartyp. Som TV-tittare vill man se fart och fläkt, åkare som vågar sig på utbrytningar, åkare som genom fair play hjälps åt att hålla farten uppe så att inte 30 åkare gör upp om medaljerna med 100 meter kvar. Northug bidrar inte med något av detta. Han ligger i vassen och åker om de sista hundratal meterna efter att konkurrenterna gjort grovjobbet. Det är inget regelbrott. Men det är synnerligen osympatiskt.

Northug må öka intresset för längdsporten, precis som Ali gjorde för boxningen. Både är/var mycket talangfulla och anser/ansåg sig vara större och viktigare än sina respektive idrotter. Men de är också ungefär lika osympatiska.

Sympatiske Teichmann.