Socialdemokraterna kan just ha cementerat sin roll som oppositionsparti.

Det var svårt att välja bland så många goda kandidater, försökte surpuppan Berit Andnor (själva sinnebilden för en sursosse). Jo, tjena. Håkan Juholt var knappast valberedningens förstahandsval. Han var en kompromisskandidat när Nuder, Wallström, Eneroth och Pagrotsky sade nej och varken Palm, Damberg, Östros eller Österberg lyckades entusiasmera mer än några partidistrikt vardera. När Mona Sahlin valdes var det devisen ”vem som helst utom en man” som gällde. Nu tycks det ha varit ”vem som helst utom en stockholmare”. Kvar stod den mest oväntade kandidaten.

Juholt är säkert en rejäl och hygglig person. Men partiledare? Och, än värre, statsminister? Han kan säkert locka tillbaka en del gamla besvikna socialdemokrater under de första åren genom att låta som en väldigt traditionell socialdemokrat. Det är dock ett varningens tecken att han applåderas av både Lars Ohly och Göran Greider. Och det är ytterst svårt att se hur han, som är ”trött på prat om förnyelse”, ska kunna locka tillbaka Stockholmsväljarna.

Kan verkligen en gråsosse som inte fick något förtroende som minister av Göran Persson eller någon hög post i partiet under Mona Sahlin lyfta det socialdemokratiska partiet? Det är svårt att tro, men än så länge vet egentligen ingen var han står i de stora politiska frågorna. Förutom att han gillar ”social demokrati”. Vill han samarbeta med Vänsterpartiet och Miljöpartiet? I så fall på vilket sätt? Kommer han att driva en återställarlinje?

Mona Sahlin ville trots allt förändra sitt parti. Hon stötte på patrull i de egna leden. I sitt linjetal gick hon till hårt angrepp och erkände i praktiken att hon aldrig fick mandat att förnya partiet som hon hade velat. Valförlusten var således ingalunda enbart hennes nederlag. Under Juholt riskerar Socialdemokraterna att åter bli nostalgiska. För ett parti som saknar självinsikt är en valförlust 2014 ganska given. Det som möjligen kan förhindra detta är en ny internationell kris som drabbar Sverige eller, troligare, att svenska folket helt enkelt börjar ledsna på regeringen Reinfeldt. Det hände Göran Persson 2006 och kan givetvis hända Reinfeldt efter åtta långa år vid makten 2014. Och om det skulle hända – ja, då kommer han med mustaschen.