Det är nog bara i Sverige, och möjligen i röda Norge, som en debatt kan rasa om huruvida det är kvinnoförtryckande eller ej när kvinnor klär sig så att de ser ut som kvinnor. Lite trött blir man allt över alla dessa feministiska pseudodebatter.

Personer som ser förtryckande strukturer i allt brukar ha en imponerande förmåga att sätta igång debatter om allt och ingenting. Den här gången har den dock fått fart tack vare två 16-åringar som, inspirerade av en 1960-talsfilm, tycker att dagens kvinnor borde ta efter det ”eleganta modet på 60-talet”. Ouch. Ett uttalande som borde kunna skrattas bort blir i stället ett debattämne. Det är som att trycka på en knapp. Men det är en debatt som förmodligen ingen kommer bli särskilt mycket klokare av.

I min värld är klädvalet självfallet upp till var och en. Det skulle aldrig falla mig in att försöka styra hur min kvinna klär sig (men jag vet att kultur och förväntningar utifrån spelar in för henne). Men är det ofeministiskt att klä sig väldigt feminint och utmanande? Elise Claeson beskriver ett feminint klädval som ett sätt att vårda sitt erotiska kapital och som en viktig del i kvinnomakten. Visst ligger det något i det. Många är vi män som kan förlora om inte fattningen så i alla fall koncentrationen ett ögonblick av fina kurvor och vackra och/eller åtsittande kläder.

Kanske pågår nu ett slags reaktion mot den likhetsfeminism som Claeson nämner. Hoppas kan man alltid. Det finns nämligen ingen som helst anledning att kvinnor ska behöva se kvinnlighet som en sorts belastning. Debatten är en del i en större jämlikhetsdiskussion som även omfattar barnen. Kvinnor ska i jämlikhetens namn klä sig som män och pojkar bör kläs i rosa för att visa att rosa minsann inte är någon könskodad färg. Ja, OK då. Men är det verkligen viktigt? Jag får faktiskt Fru Gårman-vibbar av detta.

Visst bör kvinnor få klä sig som de vill (vi lämnar burkadebatten därhän tills vidare). Men då ska det verkligen gälla åt båda hållen. De som vill klä sig väldigt feminint måste få rätten att göra det utan att betraktas som förrädare av de feministiska kämparna. Eller för att lite tillspetsat travestera vad Rädda barnen, Ecpat och andra brukar säga om barn: låt kvinnor få vara kvinnor!