I Sverige är det en politisk fråga vem som diskar, lagar mat och tvättar. Partier på vänsterkanten ser det som ett strukturellt problem att kvinnor tenderar att göra mer av detta än män och partierna på den borgerliga kanten hänger i allt högre grad på i det strukturella tänkandet.

Wendelakrönikören Åsa Erlandson hävdar att hon aldrig träffat en man som gör allt hemma. Må så vara. Men varför är detta så intressant att hon väljer att skriva en krönika om det? Vad vill hon ha sagt? Jo, sannolikt att Sverige är ojämställt och att kvinnor utstår något slags vardagsförtryck då de tar ansvar för barn och hem. Jag har ingen aning om vad hon vill göra åt detta, det framkommer inte. Men eftersom hon uppenbarligen är tillräckligt intresserad av andras familjeliv för att skriva en krönika om det, lär hon vilja se några slags åtgärder.

Vad jag inte riktigt förstår är detta närmast sjukliga intresse för andras familjeliv, närmare bestämt vem som gör vad i hemmet. Medan kvinnor i högre grad än män lagar mat, tvättar och städar – ty så ser det fortfarande ut i många hem – tar män på sig ansvaret för bilen, huset och jobbar normalt mer och drar därmed in den största delen av månadsinkomsten. Denna schablonbild har naturligtvis tusen variationer – kvinnor som fixar med bilen, män som lagar mat och tvättar och så vidare.

Det jag inte begriper är varför dessa familjebestyr betraktas som något slags allmänintresse. Alla par som inte är nöjda med sin uppdelning av hushållssysslor får helt enkelt sätta sig ned och diskutera detta. Varför intresserar det dig hur dina grannar väljer att dela tiden med barnen eller fördela sysslorna framför spisen och i tvättstugan?

För att använda en knytnäve från Paolo Roberto: om du inte är nöjd, om du får göra allting hemma medan din kille sitter och tittar på fotboll, då tycker jag faktiskt att du ska skaffa en annan man.