Muammar Gadaffi är död. Bilder av hans misshandlade lik kablas ut över världen, likaså bilder på jublande massor. Förnedringen av den forne diktatorn påminner om vad som hände Benito Mussolini när italienarna fått nog av honom och slutligen tag i honom.
Exakt hur dödandet gick till är oklart, men Gadaffis kropp ska ha fraktats till Misrata. Att sluta sitt fyra decennier långa maktinnehav på detta sätt, dödad och förnedrad i sin egen hemstad, var nog inte vad Gadaffi hade tänkt sig. Men han bör ha insett att spelet var över innan slutstriderna om Sirte började.
Nu återstår att se vad som händer i andra diktaturer som skakas av folkliga protester, den syriska och jemenitiska. Bilderna på Gadaffi är inte goda nyheter för Assad och Saleh. All lycka till frihetskämparna där också.
Mussolini hade inte heller så roligt.
Å ena sidan känner jag för att fira. Å andra sidan säger min principfasta sida att det troligtvis rör sig om ett krigsbrott och jag hoppas på en rejäl utredning.
Den senare sidan vinner ju mer jag tänker på det. Om inte annat, det är knappast en bra grund att bygga framtidens Libyen på.
/B
Å ena sidan känner jag för att fira. Å andra sidan säger min principfasta sida att det troligtvis rör sig om ett krigsbrott och jag hoppas på en rejäl utredning.
Den senare sidan vinner ju mer jag tänker på det. Om inte annat, det är knappast en bra grund att bygga framtidens Libyen på.
/B
Ursäkta dubbelposten.
/B
Med risk för att föra en debatt med mig själv, det största problemet med att mörda, om det nu var det som skedde, Gaddafi är att rättigheter för alla utom de opopulära är en väldigt farlig och väldigt dum princip.
/B
Det är inte klarlagt exakt hur dödandet gick till. Visst hade det varit bättre ur flera perspektiv om Gadaffi greps, hölls vid liv och sedan utlämnades till Haag. Troligen hade han dock dömts i något slags skenrättegång i Libyen, vilket är svårt att se poängen med. Hade han utlämnats till Haag hade vi åter igen fått se en massmördares charad (tänk Hussein i Irak eller Milosevic i Haag) som dragit ut till en evighet och främst erbjudit honom en arena att snacka goja på. På mer än ett sätt var det därför "enklare" att han faktiskt dödades (även om jag har mycket svårt för likskändningar).
Gadaffi's problem var att han var för feg för att sätta en kula i tinningen på sig själv. När man spelar ett så högt spel som han valde att göra får man räkna med att livhanken sitter löst om man förlorar. Han hade kunnat utlämna sig till Haag och fått fri lejd men var trotsig och segerviss in i det sista. När han väl förkastat Haag var dödsdomen underskriven i alla händelser. Det libyska folket förtjänar hans skalp och att slippa höra honom snacka goja och förolämpa dom i en rättegång.
Good riddance, säger jag. Ett kolakrör var en passande slutpunkt för hans tid i frihet, det kan jag utan vidare hålla med libyerna om.
Det jag vill se nu är en allmän amnesti för alla underhuggare som mer eller mindre tvingats spela med i spelet eller hjärntvättats till det. Där bör man vara generösa. Man kan lära av Sydafrika.