Håkan Juholt har det tufft. Hans framtid som socialdemokratisk partiordförande kan hänga på en skör tråd. Dagens avslöjande om att han ska ha fuskat med reseersättning vid ett besök i Vitryssland 2006 förbättrar knappast hans chanser att sitta kvar.

Jag är tudelad i detta. Dels tycker jag givetvis att även politiker ska följa lagar och regler. Det är klart att de inte ska fuska med ersättningar eller utnyttja systemet till maximal vinning. Jag gillar ödmjuka människor. Å andra sidan tycker jag genuint illa om mediedrev. Ty det är ett sådant som Juholt nu har hamnat i, endast sex månader in i sitt partiledarskap. Och när journalisterna väl känner lukten av blod, då ger de sig aldrig. Lita på att Juholts hela liv vänds upp och ned just nu i jakten på nytt godis. Än så länge har Juholt stöd av partiet, men han klarar sannolikt inte många fler skandaler av detta slag.

Problemet för Juholt är att även om han överlever denna höststorm, kommer den att påverka människors syn på honom under lång tid framöver. Fuskarstämpeln är ohyggligt svår att tvätta bort. Mona Sahlin är väl det bästa, och tråkigaste, exemplet. Minns begreppet ”tobleronepolitik” så sent som inför valet 2010. Det politiska minnet är kort, men skandalerna minns vi.

På sikt får detta samma konsekvenser som tidigare politiska skandaler har fått: kraven på och granskningen av våra politiker skärps. Vilket i förlängningen resulterar i att vi får tråkiga, trista, platta politiker som inte så mycket som släppt en fis i sina liv. Typ Fredrik Reinfeldt.

Jag vill ha personer av kött och blod. Som kört för fort, varit pruttfulla, köpt sex och testat droger. Personer som inte drömde om att bli elitpolitiker när de var 13. Om det är något Juholt ska ha bannor för mer än något annat, är det att hans klanteri får följden att alla morgondagens elitpolitiker blir färglösa och själlösa.