När jag växte upp och blev politiskt medveten var Socialdemokraterna den stora besten, den oslagbara valmaskinen som kunde göra hur många misstag och stå för hur många skandaler som helst men ändå vinna val. Som ung MUF-are imponerades jag av hur S alltid lyckades när det drog ihop sig till val medan de borgerliga hade strålande siffror i mellanvalsår för att sedan falla ihop vid valurnorna. Socialdemokraterna hade svenska folkets förtroende.
Valet 2002 bekräftade bara den bilden ytterligare. S fick nästan 40 procent av rösterna, den av borgerliga djupt avskydde Göran Persson nådde zenit och inget tycktes kunna rubba maktpartiet. Sedan kom euroomröstningen, mordet på Anna Lindh och bildandet av Alliansen. Efter att S förlorade regeringsmakten 2006 och Persson ersattes av Mona Sahlin året efter har det bara gått utför.
Sahlin fick inget riktigt förändringsmandat och blev i slutändan en förlorare. I sitt avslutande linjetal berättade hon vad hon egentligen velat göra för förändringar. För att komma från en avgående S-ledare var det rätt radikalt.
Att bli föreslagen som partiordförande för arbetarepartiet har tidigare varit en stor ära, men efter andra raka valförlusten förlorade jobbet sin glans. Efter en långdragen intern process blev det försvarspolitikern Håkan Juholt, för de flesta tämligen okänd, som utsågs till den som skulle ratta Sveriges största politiska parti. Hur skulle detta gå…?
Inte så bra, visade det sig. Juholt har haft en katastrofal tid som socialdemokratisk partiordförande. Han har velat fram och tillbaka i fråga efter fråga, gett dubbla signaler, rensat ut kompetent folk och ersatt dem med nollor (Waidelich är sannolikt den störste). Allt detta har skapat frågor kring Juholts kompetens och fingertoppskänsla. Han har med önskvärd tydlighet visat att det faktiskt inte räcker att vara riksdagsledamot för att klara av jobbet som partiledare.
Juholt var således ifrågasatt internt redan innan de senaste skandalerna briserade över honom som en kanonad av skit. Nu är sannolikt måttet rågat för partiet. Juholt var långt ifrån något förstahandsval till jobbet och han har inte haft tid att bygga upp något förtroende – och heller inte tagit chansen – under sina sex månader som S-ledare. Även hans få supporters lär ha fått nog. Avgår han, lämnar han sannolikt även riksdagen för gott.
Kanske är allt detta ett symptom på något större, nämligen att Socialdemokraterna är usla i opposition och att partiet inte längre är attraktivt. Fredrik Reinfeldt vred trumfkortet ur händerna på S när han sossade till sitt eget parti och tillsammans med övriga borgerliga partier bildade Alliansen. Sedan dess har arbetarepartiet förgäves kämpat med att hitta tillbaka till någon sorts kritik av ”högern”. De är inte populära ens bland vanliga arbetare längre. Inte ens sjukförsäkringsdebatten, som tog Alliansen hårt inför valet, hjälpte.
Jämfört med hur det var när jag var ung MUF-are är situationen i dag närmast den omvända. Det är i dag svårt att se hur Socialdemokraterna ska kunna ta tillbaka makten. Tyvärr har S de senaste åren också misslyckats med att vara effektiva i opposition. Det förlorar alla på.
Ta bort alla förmåner för politiker-tillfälle gör tjuven
Jag skrev ett kort skämtsamt svar på Anonyms förslag:
"Hur ska vi då få bort alla sosse-politiker?" med en smiley.
Jag tycker det var kul men jag insåg att det finns en djupare visdom här.
Juholt har egentligen inte lyckats med speciellt mycket och det finns nog inte speciellt stor anledning att tro annat än att han kommer att göra det som faller honom in och misslyckas förklara varför.
Förr eller senare skulle det naturligtvis kosta Juholt jobbet men fort skulle det inte gå.
Vilket förstås stöder Hans tes.
MEN jag håller ändå inte med.
Jag tror inte att ett par skandaler gör en politiker roligare eller intressantare (möjligtvis med undantag av en riktigt blöt fest med politikern i fråga.)
Vad som saknas är en politiker vars första reflex inte är att göra en pudel. I bland är det rimligt att säga att man gjort ett misstag (och man kan ju tycka att nån politiker lärt sig något av det) men det finns en hel del fall där man gjort saker av en rimlig anledning och där vore det skönt om politikern i fråga stod upp för sitt val.
/B
Ja, mycket att fundera över…
http://fredrik.vartsollentuna.se/2011/10/13/om-man-tomts-pa-lust-att-skriva-om/
Det är sällan man hör en politiker säga "jag hade fel" men det är också rätt ovanligt att höra "jag hade rätt".
Fundera på det.
/B
Gissa citatet:
"Man bör försöka följa lagar och regler, och det försöker jag göra. Men alla människor begår misstag, och jag begår misstag, och det beklagar jag"
Svar:
http://di.se/Templates/Public/Pages/ArticlePrint.aspx?pl=93272__ArticlePageProvider
Sossarnas problem är att Alliansen fick makten och därmed bevisade att samhället inte slutar fungera trots sänkt skatt. Därmed försvann en stor del av det som SAP kunnat skrämma väljarna med under sin tid vid makten. Dessutom har Reinfeldt fortsatt sossa till Moderaterna sen 2006, så nu finns det inte mycket som skiljer de båda partierna åt, oavsett hur mycket hemska ord och krokodiltårar som lämnar sossarnas läppar. Det är bara att titta när det väl kommer till att precisera siffror så skiljer det på marginalen mellan Moderaternas hemska Sverige och Sossarnas varma dito. Det är inte seriöst.
SAP kan väl därmed sägas ha hamnat i KD-fällan; de vet inte riktigt vad de ska föra för politik, mer än att vara arga på Alliansen. Att sen Juholt sparkat ut de få hjärnceller som fanns i toppen gjorde inte ekvationen bättre. Framtiden ser dyster ut tyvärr, för en opposition behövs oavsett vad man röstar på.
/M
Juholt sitter kvar, vet vi nu. Får se om han alls kan komma igen efter detta. Lätt blir det inte. Enligt mig är väl den enda egentliga chansen för Juholt att bli statsminister 2014 att KD faller ur riksdagen, och Alliansen då får färre ledamöter än de rödgröna partierna.
Anonym Anonym sa…
Sossarnas problem är att Alliansen fick makten och därmed bevisade att samhället inte slutar fungera trots sänkt skatt.
———————–
Problemet är att ingen med bästa vilja i världen kan påstå att det fungerar bättre och eftersom högern nu gått in i en fas där dom värnar själva makten mer än något annat samtidigt som småpartierna tävlar med varann om att vara mest extrema så kan man lugnt säga att vänstern har en rätt bra möjlighet att ta över nästa gång.
Jag tycker att /M kommer med en rätt skarp analys.
/B