Inför valet 2006 pratades det mycket om att syftet med ett borgerligt maktövertagande var att uppnå ett värderingsskifte i Sverige. Maud Olofsson ville få ett slut på ”sosseriet”.

I opposition var de fyra partier som i dag bildar Alliansen kritiska mot allt från spelmonopol och hög bensinskatt till vänskapskorruption och brist på markkontakt hos de dåvarande makthavarna. Väl installerade i maktens korridorer har de borgerliga partierna i praktiken övertagit socialdemokratins roll som självgod kraft där makten i sig är målet, inte medlet.

Men om det nu har skett ett värderings- och tankeskifte, vad består detta i? Vad har regeringen egentligen uppnått under fem år vid makten som skulle kunna beskrivas som ett värderingsskifte i svensk politik?

Viktigast är jobbskatteavdraget. Det orsakade först proteststormar och de som fick del av det verkade ointresserade. Regeringen visade sig usel på att kommunicera hur mycket mer över i plånboken vanliga löntagare faktiskt fick (problemet löstes av en privatperson som satte upp sajten jobbskatteavdrag.se).

Efter några år började det sjunka in hos människor hur mycket de faktiskt tjänade på regeringens skattesänkningar, hur mycket pengar som staten tidigare hade norpat av deras lön. Detta gällde även personer som normalt beskriver sig som vänster och jobbar inom yrken som huvudsakligen befolkas av personer med vänstersympatier. Sjukhusen fortsatte fungera. Dagis stängde inte. Bussen kom på morgonen som vanligt. Den socialdemokratiska propagandan om hur välfärdsstaten i princip skulle kantra om skatten sänktes visade sig vara falsk. Att ha gjort upp med myten om högskattestaten som den enda vägen till framgång är Alliansens främsta bedrift.

När det gäller att öka egenfinansieringen av a-kassan backade regeringen delvis och fackens protester tystnade efter att ha varit synnerligen aggressiva under de första månaderna. Regeringen har dock hållit fast vid linjen att den som arbetar ska tjäna mer än den som inte arbetar och trots upprepade kampanjer i Aftonbladet om det ”nya tuffa Sverige” verkar regeringen inte ha tagit stryk av sin politik. Den ökade antalet röster i valet 2010. Den viktigaste ideologiska frågan i förra valet vanns således av regeringen. Det spelade i slutändan ingen roll hur många gånger Mona Sahlin sade ”stupstock”.

Men sedan då? Skatten på arbete har sänkts och regeringen kan fortsätta att sänka skatterna framöver. I övrigt är det väldigt skralt med reformer som kan inordnas en strävan efter något slags ”tankeskifte”. RUT-avdrag och sänkt restaurangmoms är trams, inte borgerliga reformer. Efter en rad viktiga reformer inledningsvis, och ett avskaffat apoteksmonopol, har regeringen Reinfeldt valt att sitta med armarna i kors och prata om värdet av stabila offentliga finanser.

Alliansen har inte gjort ett jota för att motverka övervakningsstatens utbyggnad utan har tvärtom snabbat på den. Alliansen har inte gjort ett dugg för att minska antalet moralistiska lagar utan tvärtom skärpt de redan existerande. Alliansen har heller inte lyft ett finger för att freda mänskliga fri- och rättigheter som trampas på i spåren av EU-statens utbyggnad utan tvärtom fortsatt att hälsa allt från Bryssel med närmast religiös glädje. Det är alltså detta som är borgerlig politik och att ”lösa problem i människors vardag”.

Och avslutningsvis och inte minst: Reinfeldts regering saknar en framtidsbeskrivning. Hela arbetsbeskrivningen går i dag ut på att förvalta makten, inte att göra något konstruktivt av den. Förutom att svenska folket har insett värdet av att behålla mer pengar efter att skatten är dragen – en förändring icke att förakta – har alliansregeringen valt att i första hand förvalta den socialdemokratiska välfärdsstaten i befintligt skick.

Detta är givetvis inte unikt för Sverige på något sätt. Egentligen är det fråga om en universell lärdom om maktens berusning och förmåga att korrumpera. Politiker är helt enkelt bäst i opposition. Det är därför det är så dystert att det inte går att rösta på oppositionen. Göran Persson satt härom kvällen i SVT:s Hübinette (uselt program, för övrigt) och beklagade att svensk inrikespolitik är tråkig och händelselös. Detta har vi en idélös regering och en hopplös opposition att tacka för.