SD:s framgångar har analyserats till leda. Ett faktum vi måste förhålla oss till är dock att partiet inte vuxit på grund av att sex procent av befolkningen plötsligt blivit rasister. Det finns en oro för att samhället håller på att förändras i så snabb takt att många inte längre känner sig bekväma. Det finns verkliga problem relaterade till det faktum att vi blandar kulturer, seder och bruk. Jag ser som liberal inga hinder i att leva i samma stad eller land med personer som ber till olika gudar, firar olika högtider eller klär sig annorlunda än jag. Men vi ska inte underskatta betydelsen av att känna sig som en främling i det land man växte upp i och vilka konsekvenser den känslan kan få – inte minst på valdagen.
Att det ska ställas krav på den som kommer till Sverige är en självklarhet. Här uppstår genast många hinder för den som är ny i Sverige. Trots att Sverige på några decennier gått från tämligen monokulturellt till att bli multikulturellt har hela samhället, i form av exempelvis värderingar, inte hängt med. Det är fortfarande lättare att få ett jobb om du heter Lars i stället för Mohamed. Att hitta bostad i Stockholm är svårt nog för en person med god inkomst och flera års kötid vid bostadsförmedlingen. Föreställ dig utmaningen om du saknar kontaktnät, har fel namn och dessutom saknar en fast inkomst. Här framstår Sverige plötsligt som stelbent och otillgängligt.
Jag drar ofta paralleller till hur jag själv skulle vilja bli bemött om jag flyttade till ett annat land, vilka rättigheter jag skulle våga kräva och vad jag skulle ställa för krav på mig själv. Kina är den självklara parallellen för min egen del, men den kantrar ganska snabbt eftersom du som västerlänning snarast kan bli positivt särbehandlad. Att ta ett kinesiskt namn och lära sig språket blir en självklarhet (i min kinesiska familj kallas jag redan 汉伟). Sedan vore det upp till mig själv att både hitta bostad och jobb, föreställer jag mig.
Det finns de facto stora problem kopplade till personer som invandrat, problem som SD tyvärr bara har en enda lösning på, nämligen att låta dem utvandra och inte släppa in några fler. Tanken är lika enkel som dum: vi ska ”ta hand om” dem som finns i Sverige först innan fler kan tillåtas komma hit. Men den tanken bygger ju på att politiken i övrigt förblir densamma, nämligen att det fortsätter att vara lika svårt för personer med utländsk bakgrund att hitta jobb och bostad. Snittiden för att etablera sig på arbetsmarknaden är sju hemska år.
Personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade hos Socialtjänsten i frågor som rör bostadslöshet och avsaknad av egen försörjning. Vissa väljer att se detta som ett tecken på lathet, att de utnyttjar systemet. Sådana fall finns givetvis. Men exemplen på personer som verkligen vill jobba och som mår dåligt av att ligga andra till last är desto fler. Och för dem blir utanförskapet förfärligt.
Om Sverige ska vara ett någorlunda funktionellt multikulturellt samhälle måste även andra än Sverigedemokraterna våga ta i dessa frågor. Att vägra sitta i samma sminkloge som SD eller använda dem som en hundlort man kastar på motståndarsidan gör inte livet för alla nysvenskar ett dugg bättre.
Jag ser SD som en logisk slutsats av svensk politisk kultur i mångt och mycket.
Kan man förlåta ett parti med ett så pass mörkt förflutet? Uppenbarligen eftersom svensk politisk kultur har förlåtit till exempel V's förflutna. Ja, ska man vara ärlig har alla partier ett förflutet att skämmas över. Är det bra eller dåligt? Det finns nog ett värde i att dra in allt och alla i den demokratiska processen men det känns ändå lite smutsigt.
Och standardförklaringen för deras framgång är ett politiskt misslyckande med integrationen. Underförstått är att det är stat och politiska partiers uppgift att fixa integrationen.
Integration är en underifrånprocess och att och att försöka kommendera fram den från ovan är dömt att misslyckas.
Ta till exempel "mått" som hurvid svenskar och invandrare bor i samma områden. vill vi ha staten och politiska partier kommendera var vi bor? Skulle det bli bra?
Och lite starkare "mått". Andelen invandrare som spelar fotboll med svenskar. Ska etablisemanget styra vår fritid.
Hurvida svenskar och invandrare blir ihop. Tanken att sånt ska kommenderas fram torde väl skrämma även icke-liberaler.
/B
Jag ser SD som en logisk slutsats av svensk politisk kultur i mångt och mycket
——————-
Dom är en logisk konsekvens av europeisk fascism och inte unika.
I Ungern fokuserar man idag återigen på judar i brist på tillräckligt med muslimer.
Det är i och för sig rätt märkligt att sätta ett motsatsförhålland mellan europeisk och svensk politisk kultur. De är ju i alla fall en del av varandra.
Men jag hävdar fortfarande att de i huvudsak är ett svenskt fenomen som inte kan skyllas på någon annan.
Både i det lilla, vårt palamentariska system ger ett rätt stort antal småpartier till skillnad från till exempel Storbrittannien.
Jag skulle vilja påstå att europeisk fascism, eller vad man nu vill kalla det, innehåller ett antal element som inte SD har.
– En mysko religiositet. Jag antar att du kan hitta en och annan asatroende och en och annan kristen i SD (och säkert många FD asatroende) men det är politiken som driver religionen och inte tvärt om. Element inom europeisk fascism å sin sida är det religionen som driver politiken. Och jag använder ordet mysko för att den här den här kategorin innefattar grupper som P2.
– SD har inte fastnat i alla dessa regionala konflikter som europeisk fascism vimlar av.
Så om man sammanfattar, SD saknar egentligen historia. Man kan gå bak till BSS och säkert lite längre men det är ändå en rätt kort historia. Europeisk fascism har oftast mycket längre historia kopplat till religon och regionala konflikter.
Jag tror inte att SD går att förklara genom att gå tillbaka till trettioåriga kriget, hattar och mössor eller ens Slaget vid Sävar.
Nä, jag tror inte att vi behöver gå längre bak än 70-talet för att förklara SD. Ochdå är förklaringen på ett eller annat sätt svensk politisk kultur.
/B