Regeringen vill göra kränkande fotografering till ett brott. Beatrice Ask lovar att lagen inte ska inskränka yttrandefriheten (jo, så brukar det ju låta) och reglerna har avgränsats för att tydliggöra vilka gränser som gäller för vad som är acceptabelt och inte. Bakgrunden är att människor har smygfilmats och fotograferats mot sin vilja, något som sedan inte lett till någon påföljd. Ur det perspektivet går det att förstå att frågan hamnat på Asks bord.

En lag som förbjuder kränkande fotografering kan skapa intressanta dilemman. Det blir fråga om en mycket delikat gränsdragningsproblematik. Ty vad är egentligen kränkande för vem? Det handlar ju inte bara om bilden eller filmen i sig utan om hur de används. En nakenbild behöver inte vara så farlig i ett särskilt sammanhang, men läggs den ut på nätet eller klistras på busshållplatser blir den plötsligt kränkande. Det är sammanhanget som avgör.

Det pågår just nu en trend att dels fotografera män som ”skrevar” på bussen och tunnelbanan – ett slags kvinnlig protest mot att män inte sitter med benen ihop som kvinnor – samt att ta bilder av män som anses attraktiva, lägga upp dem på en sajt och sedan låta folk tycka till. Alla dessa bilder tas utan männens godkännande. Är de då kränkande? Säkert för vissa.

Bilder på ”snyggingar” skulle sannolikt anses objektifierande om de föreställde kvinnor i stället för män. Kommer vi att få se en könsdimension i den praktiska hanteringen av lagen? En naken man brukar vanligtvis inte anses lika kränkande som en naken kvinna. Och vad som är kränkande är som sagt helt och hållet individuellt.

Detta ska bli intressant att följa.