Fredrik Reinfeldt vände sig emot beskrivningen att det skulle råda massarbetslöshet i Sverige. Som exempel tog han att ”etniska svenskar mitt i livet” till mycket låg grad är arbetslösa.

Genast blev det twitterrabalder. Maria Wetterstrand tycker att begreppet ”etnisk svensk” är ”knäppt”. Isobel Hadley-Kamptz menar att det är bekymmersamt att Reinfeldt inte anser att ”problem är problem förrän de drabbar hans Täbygrannar”. Fredrick Federley (C) tycker att Reinfeldt spelar Sverigedemokraterna i händerna. S-ledaren Stefan Löfven tycker att det är ”otäckt” att en statsminister i Sverige ”pekar ut vissa grupper”. 
 
Men var det detta Reinfeldt gjorde? Konstaterade han inte bara ett enkelt faktum, nämligen att Sverige ingalunda har hög arbetslöshet i alla grupper? Arbetslösheten bland inrikesfödde i åldern 25-54 år är väldigt låg, under hälften än genomsnittet på hela befolkningen och en tredjedel jämfört med gruppen utrikesfödda. Sålunda är det vissa grupper hos vilka arbetslösheten är betydligt större. Varför ska det vara så kontroversiellt att konstatera detta? Att blunda för detta genom att rätt och slätt kalla det för ”massarbetslöshet” är fel.

Jag tycker att samtliga har över- och feltolkat vad Fredrik Reinfeldt sade. Att Reinfeldt inte ens kan påpeka ovanstående enkla faktum utan att få debattörer till både höger och vänster över sig, visar hur otroligt känsliga vi svenskar är för att frågor som rör etnicitet och utanförskap. Och så länge vi är så ängsliga att vi inte ens vågar diskutera dessa frågor, kommer någon bättring inte att ske.