I gårdagens Aktuellt debatterade (11 minuter in) Folkpartiets Olle Schmidt och Socialdemokraternas Carl Tham eurokrisen och dess följder.
Som eurofrälst folkpartist hade Schmidt förstås ingen kritik att rikta mot själva europrojektet, medan Tham helt korrekt pekade på att idén med en gemensam valuta var feltänkt från början.
När Carl Tham kom in på ämnet demokrati och pratade om kommandoekonomi från Bryssel blev det väldigt tydligt vad Olle Schmidt står för. Schmidt vill ha en politisk union inom hela EU. Han anser att den nationella demokratin är överspelad och att ”Europas sammanhållning är det viktigaste”. Schmidt: ”Det handlar inte om att minska demokratin, det handlar om att öka människors möjligheter så att man kan få ett bra och gott liv”.
Ingen insikt om eurons brister. Ett öppet förakt för folkviljan. Olle Schmidt personifierar ganska väl euroanhängarna runt om i Europa. Och han visar exakt vad vi har att kämpa mot.
Jag blev förvånad och förfärad. Många folkpartister hade jag väntat mig detta av, men inte Olle Schmidt. Det är ganska anmärkningsvärda formuleringar han häver ur sig, och anmärkningsvärt är även att Claes Elfsberg ber Tham att "hålla sig till ämnet", när det är exakt detta – demokratin – som euro-debatten BORDE handla om. Vad har egentligen hänt med liberalerna i folkpartiet? Skymning.
Jag har också uppfattat Schmidt som någorlunda rimlig. Kanske har han glidit över åt det mörka laget. Eller så har han alltid tyckt så här. Att Folkpartiet gärna ser ett federalistiskt EU är ju inget nytt.
Vad menar du egentligen med att en "gemensam valuta var feltänkt från början"?
Är inte problemet med euron, att det är en fiatvaluta med en centralbank som tillåts trycka pengar ur tomma intet?
När euron är i kris förstår jag inte varför i princip inga svenska liberaler pekar på den lyckade guldbaserade Skandinaviska myntunionen, men istället hänger sig åt en retorik om nationalstaten och att de ordoliberala idéerna om federalism och subsidiaritet skulle vara oförenligt med demokrati etc, som inte står Sverigedemokraterna långt efter.
/Anders Larsson
Att foga in Finland, Portugal, Tyskland och Grekland under samma riksbank är feltänkt. Det kommer tydligen att krävas många sorger innan ledarskapet förstår, eller vågar erkänna, det.
Jo förvisso. Men var det för den skull rättänkt att – mot folkviljan, men med Första världskriget som ursäkt – foga in Sverige under en nationell fiatvaluta och centralbank för att centralmakten i Mälardalen skulle kunna använda penningpolitiken för att styra ekonomin? Släpp den nationalistiska sargen.
/Anders Larsson
Om vi förhåller oss till verkligheten som den ser ut nu kan jag konstatera att jag inte önskar ett federalistiskt EU där beslutandemakten flyttas från folkvalda parlament, hos vilka vi som sketna medborgare kan utkräva ansvar genom att rösta annorlunda i nästa val, till slutna rum i Bryssel och Strasbourg. Jag önskar att beslutandemakten stannar i den svenska riksdagen och den svenska riksbanken.
Om det är att hålla i den nationalistiska sargen, må så vara. Jag ser det snarare som att bevara demokratin. Det demokratiska underskottet i EU är en förfärande indikation på hur en federal stat skulle skötas.
Om vi förhåller oss till verkligheten som den ser ut nu, är det ju främst Frankrike och Sverige som driver på för centralisering? Den federalistiska idén som sådan och subsidiaritetsprincipen i EU, handlar inte bara om att flytta beslutandemakt från centralmakten i Stockholm uppåt, men desto mer nedåt. Vad Stockholm gör, kan vi väl knappast skylla på Bryssel?
Snarare än nationalistisk isolationism, skulle vi behöva en liberal regionalistisk och federalistisk svensk rörelse, som slår vakt om subsidiariteten och ärliga pengar såsom guld.
Den europeiska ordoliberalismen som varit vägledande för EU:s demokratiska utformning är också kompatibel med principerna för den libertarianska s.k. Tentherrörelsen i USA, som är på stark frammarsch och Thomas Woods skrivit en intressant bok om:
http://thepiratebay.se/torrent/7396270/Nullification__How_to_Resist_Federal_Tyranny_in_the_21st_Century
/Anders Larsson
Nej, det Stockholm gör kan vi inte skylla på Bryssel. Och ibland är det bekvämt för svenska politiker att skylla på Bryssel när obekväma beslut fattas. Sveriges riksdag har inte direkt stått på barrikaderna för att förhindra mer maktöverföring till EU. I praktiken monterar den sakta ned sig själv.
Subsidiaritetsprincipen hörs sällan nuförtiden. I dessa kristider handlar allt om "samordning", det vill säga marsch framåt medelst mer överstatlighet. Här har ju faktiskt såväl Moderaterna som Socialdemokraterna sagt nej. Men de drar inte några slutsatser av sitt nej. Ty EU som det ser ut i dag kommer sannolikt inte att överleva. Antingen kommer vi se en vandring i mer federalistisk riktning, eller så ska samarbetet få en lösare struktur.
Att vara motståndare till en odemokratisk federal EU-stat handlar ingalunda om nationalistisk isolationism. Det handlar om att värna folkligt inflytande på beslut som berör oss. Av riksdagspolitikerna kan vi åtminstone utkräva ansvar. Makten måste flytta tillbaka dit till att börja med. Sedan kan vi börja prata om att flytta den till var och ens köksbord. Det stora hotet mot friheten just nu heter EU-federalism.