När självaste DN förfäktar en mer rimlig och human narkotikapolitik vet man att något har hänt. Eller åtminstone håller på att hända. DN:s ledare om Högsta domstolens nya praxis i narkotikamål hade känts otänkbar för bara ett halvdussin år sedan. Fram till nu är det främst enstaka Expressenskribenter som hållit fanan högt i denna fråga.
HD vill att domstolarna inte enbart tittar på narkotikasort och mängd utan också väger in särskilda omständigheter i helhetsbedömningen. Det kan låta som en fullständig självklarhet, men så har inte svenska domstolar resonerat fram till nu. Fokuseringen vid enbart mängd och typ av narkotika har inneburit att missbrukare och personer långt ned i kedjan, det vill säga de som är enklast att gripa, kunnat dömas till långa fängelsestraff. Polisens statistiker har varit glada.
Synen på narkotikabrott har varit unik i svensk rättstillämpning även på andra sätt. Till skillnad från exempelvis våldsbrott har domstolarna här valt att påfallande ofta utnyttja hela straffskalan. Det betyder att narkotikabrott kan ge mångdubbelt längre straff än misshandel och våldtäkt, brottstyper som direkt riktar sig mot en annan människas fysiska person.
Precis som DN konstaterar bygger svensk narkotikapolitik på moralism och ideologi, inte empiri. Skademinimeringslinjen är på långsam frammarsch, hittills manifesterad i det länge uppskjutna sprutbytesprogrammet. Men innan något eller några av riksdagspartierna aktivt driver på för en mer human och rimlig linje och en syn på missbrukare som en grupp i behov av hjälp, inte straff, lär det hända väldigt lite konkret. Fler röster behövs.
Jag säger bara Portugal.
Listen, read and learn.
Det är så märkligt att det dröjt så länge innan den reaktionen kom.
Trots empiriska och vetenskapliga belägg för att den svenska vansinnespolitiken är skadlig för de som fastnat i missbruk, har inget gjorts. Man säger sig vara oroad för att missbruket bland unga ökat, samtidigt som man gör det omöjligt för dessa att komma tillbaka till ett fungerande liv. Med lögner och hittepå-statistik rapar de samma mantra de gjort sedan 70-talet. De unga som försöker komma ur sitt missbruk märker snart att det är omöjligt att få hjälp. Det är en fullständig gåta hur ett land som Sverige – det blint drogrestriktiva, så aktivt motarbetar de som försöker få hjälp med sitt missbruk. Med sin politik förstör de livet för de unga de säger sig värna om. Varför reagerar ingen beslutsfattare på den bristande logiken?