När DN hävdar att USA är den ”viktigaste internationella kraften för demokrati och mänskliga rättigheter” är det svårt att inte dra lite på smilbanden. Eller kanske sucka. DN:s ledarredaktion lever kvar i en Kalla kriget-värld i vilken USA står mellan oss och tyranniet och där det är amerikanerna som är självklara good guys.

Verkligheten är mer komplicerad än så (vi behöver kanske inte nämna så mycket mer än Irakkriget och CIA:s ”black sites” för att glorian ska hamna lite på sned). Men det hindrar inte ledarredaktionens Martin Liby Alonso från att hävda att ”Kinas ökade konfliktbenägenhet” gör amerikansk närvaro välkommen.

USA har bytt fokus. Från Mellanöstern till Asien. Kriget i Irak är avslutat, nu kan USA öka sin närvaro i andra delar av världen. Detta gör USA genom att knyta handelskontakter men inte minst spänna sina militära muskler.

Oron som ett militärt växande Kina medfört i västs ögon har hittills varit obefogad. Kina har visat väldigt få aggressiva tendenser gentemot andra länder. Men som självständig stormakt har Mittens rike självfallet samma rätt som USA eller Ryssland att satsa på militären och värna sitt territorium.

Till den nya verkligheten hör kampen om små ögrupper som västra och södra sandöarna (西沙群岛 och 南沙群岛). Vem som har rätt till dessa är egentligen irrelevant. Om USA vill fungera som något slags medlare mellan Kina och andra nationer som gör anspråk på dessa kobbar står det dem fritt. Men något säger mig att de mest är ute efter att sätta ned foten mot Kina genom att bygga allianser med andra mindre grannländer. Det är en svajig balansgång. USA har inte råd att göra sig ovän med Kina just nu. Och en stormakt på dekis måste till slut acceptera att nya stormakter också vill ha inflytande och makt. 

Att många i väst, av rent slentrian, fortsätter att se USA som det demokratiska föredömet i världen är en aning besvärande. USA är västvärldens mest aggressiva stat om man ser till de krig och konflikter som landet antingen startat, blandat sig i eller på olika sätt burit ansvar för. Det är alls ingen fredsälskande nation vi pratar om. Tvärtom har militära äventyr länge varit en del av den amerikanska identiteten. Presidenten ska besegra ondskan och hemkomma med en seger. 

Det finns vissa indikationer på att Kina kommer att ha ett något högre tonläge framöver än vad landet haft de senaste 20 åren (men det är upp till det nya ledarskiktet att finna en balans mellan en stormakts rätt och aggressiv nationalism). Dock finns ännu inget som tyder på att Kina ens kommer att komma i närheten av USA vad gäller militära äventyr världen över. Om det är en sådan inblandning västvärlden fruktar, kan den vara lugn.