Feministen Ulrika Rogland, förlorande åklagare i det uppmärksammade BDSM-målet, och Sven Å Christiansson, känd för att ha fabulerat om bortträngda minnen i Quickrättegångarna, skriver en debattartikel om Internet som jaktplats för de som vill ha sex med ungdomar.

Redan från start blir det fel. Rogland och Christiansson skriver: Det händer hela tiden att ungdomar blir kontaktade av vuxna som vill lura dem till möten för att kunna utnyttja dem sexuellt. Men vi läser sällan om det i medierna.” 

Gör vi inte? Tvärtom har så kallad grooming de senaste åren blivit en synnerligen uppmärksammad företeelse. Riksdagen har också stiftat en lag och även den diskuteras och debatteras. Artikelförfattarna försöker utmåla grooming som ett fenomen som skyfflats under mattan, vilket är fel.  

Eftersom Rogland och Christiansson benämner de påstådda offren som ”ungdomar” får vi anta att det handlar om personer över 15 år (ungdom är man definitionsmässigt fram till 25). Sexuellt mogna ungdomar måste få ha rätten att utforska sin sexualitet och Internet är en utmärkt mötesplats för att testa gränserna. Risken att utnyttjas finns förstås, men det gör den på fester också där alkohol är en starkt bidragande orsak när det går snett. Det som skiljer nätet från en träff på en pub eller fest är möjligheten till anonymitet. 

Självfallet ska sexuella övergrepp, sexuellt tvång och våldtäkter bekämpas även när förövaren knutit kontakt med offret via Internet. Däremot måste ungdomars rätt till sin sexualitet, rätt att experimentera och testa sådant som måhända inte faller Ulrika Rogland i smaken vara okränkbar.  Föräldrar och vuxna får helt enkelt acceptera att de aldrig kan få full insyn i vad ungdomar har för sig på nätet. Alternativet vore förskräckligt för vilken vanlig tonåring som helst. 

Rogland och Christiansson lyfter fram några extremexempel – som vore den så kallade Alexandramannen typisk för alla som på nätet letar efter en sexpartner eller bara ett sexuellt äventyr. Det är denna sorts skrämskott som ofta leder till panikåtgärder när politiker känner sig tvingade att ”ta ansvar” och lagstifta. Internet är i högre grad en möjlighet än ett hot. 

I den friande domen i det ovannämnda BDSM-fallet konstaterar hovrätten att ”en individ, så länge vissa förutsättningar är uppfyllda, själv måste ha rätt att bestämma över sin person och att denna självbestämmanderätt inte utan vägande skäl bör begränsas av samhället”. Det är kloka ord som fler borde ta till sig. Inte minst alla som moraliserar över ungas sexualitet. 

Andra bloggar:
Per Hagwall