Planeten befinner sig i fara. De ändliga naturresurserna förbrukas i en
rasande takt. Växande koldioxidutsläpp förändrar klimatet.
Medeltemperaturen stiger okontrollerat. Grundvattnet sjunker.
Naturkatastroferna förvärras. Arter hotas av utplåning. Två miljarder
människor – lika många som hela världsbefolkningen när Nelson Mandela
föddes – lever utfattiga eller på svältgränsen. Och så vidare, och så
vidare… 

Med jämna mellanrum dyker den upp: Civilisationskritiken. Svartmålningen av tillståndet i världen. Denna gång är det Lars A Boisen och Karl-Erik Norrman som sprider kolsvarta profetior på debattplats.

En copywriter och en gammal ambassadör kräver drastiska åtgärder mot den så kallade befolkningsexplosionen (givet hur dåligt skriven artikeln är måste det i detta fall ha skett en olycka i arbetet när SvD:s redaktion valde vilken artikel de skulle publicera).

Att döma av artikeln finns ingen hejd på eländet i världen. Skribenterna ignorerar i ett slag den enorma utveckling som skett de senaste 100 åren.

Det finns länder som har en statlig familjeplaneringspolitik. Kina är det mest omtalade exemplet. Även om det de facto har kommit fördelar ur befolkningsbegränsningen i Kina, har det i dag fått effekten att det föds för få barn i världens folkrikaste land vilket på sikt kommer att orsaka stora bekymmer. Sett ur ett individperspektiv får ettbarnspolitiken dessutom grymma och groteska konsekvenser som det finns all anledning att ta kraftigt avstånd ifrån. 

Svaret är inte global familjeplanering utan fortsatt ekonomisk utveckling. Alla länder måste få chansen att vandra den väg den industrialiserade världen har vandrat. Med stigande välstånd sjunker också födelsetalen och teknikutvecklingen leder till en renare och bättre värld. Det är inte så komplicerat.

Avslutningsvis ska sägas att det är lätt att kräva uppoffringar av andra. Jag förväntar mig att skribenterna går före och omedelbart steriliserar sig. Det är bara lite synd att de förmodligen redan hunnit yngla av sig.

Läs även:
Hanna Wagenius, Per Bylund

Hans Rosling slår hål på en del av de myter som skribenterna kastar fram.