I USA kallar sig alla med amerikanskt medborgarskap för amerikaner. Det finns en stolthet i det ordet, en patriotism (som visserligen inte alltid är så sympatisk).

I Sverige är det annorlunda. Här blir man inte svensk hur som helst. En person kan till och med vara ”andra eller tredje generationens invandrare”. Att ens föräldrar eller farföräldrar föddes utanför Sverige hänger kvar.

Debattören Damon Rasti skriver en ganska sympatisk debattartikel i vilken han diskuterar kring svenskhet och rätten att få kalla sig svensk. Jag har själv funderat en del kring det där. Är det medborgarskapet som avgör om vi betraktar någon som svensk? Rimligen inte eftersom vi inte kan veta vem som är svensk medborgare och inte.

Är det kunskaper i det svenska språket? Antalet vistelseår i Sverige? Förmåga att integrera sig i det svenska samhället? Här börjar vi nog närma oss det människor i gemen använder som kriterier när de bedömer om en person är svensk eller inte.

Det görs sällan en rationell analys. Vi människor följer ofta magkänslan. Det kan handla om hur någon klär sig, pratar eller beter sig i förhållande till det vi betraktar som normalt som avgör om personen är svensk eller ej.

Min inställning är ganska enkel. Den som kommer till Sverige har all rätt att tro på vilka gudar hon vill, klä sig i vilka kläder hon önskar, firar vilka högtider hon vill och så vidare. Men hon är i lika hög grad som andra ålagd att arbeta, tjäna sitt uppehälle, kunna språket och känna till och följa svensk lag. I integrationen på arbetsmarknaden ingår, vare sig vi gillar det eller ej, en viss förmåga till anpassning. Därmed kommer den som invandrar till Sverige bli tvungen att anpassa sig till svenska seder och bruk i viss mån.

Visserligen finns numera områden där svenska språket knappt talas alls. Men i myndighetskontakter kan man inte kräva att handläggare ska kommunicera på något annat språk än det svenska (även om abretsförmedling och socialtjänst är synnerligen tillmötesgående när det gäller att tillkalla tolk).

Att flytta till ett annat land innebär att man själv tar på sig ett stort ansvar. Personligen tror jag inte att jag skulle vilja isolera mig bland andra svenskar i ett annat land utan tvärtom sträva efter att integreras så snabbt som möjligt. Lära mig språket, tjäna mitt eget uppehälle, ta till mig landets kultur och umgås med befolkningen.

Detta ska aldrig behöva betyda att kopplingen till ens hemland försvinner. Den bär man i varierande grad alltid med sig och det är svårt att dra vattentäta skott däremellan. Att blanda kulturer är därför helt naturligt och också berikande för det nya land man valt att leva i. Sverige hade varit ett oerhört fattigt land utan inspiration utifrån.

Det hävdas, med fog, att det är svårt att som invandrad bli betraktad som svensk. Även om det är en korrekt kritik, bör påpekas att Sverige inte är ensamt här. Som svensk i Kina skulle jag, oavsett hur många år jag bott där och även med kinesiskt medborgarskap (dubbla medborgarskap är inte tillåtna i dag), nog aldrig betraktas som något annat än 老外, utlänning. Det syns ju att jag inte är kines. Men hur kommer jag runt det? Och spelar det egentligen så stor roll i slutändan om jag behandlas med respekt och har samma rättigheter som alla andra?