Ett förslag till ny våldtäktslagstiftning uppges vara inne i slutskedet på Justitiedepartementet. En kontroversiell del är att det ska krävas ett muntligt (eller skriftligt, får man anta) godkännande för att en sexuell handling inte ska betraktas som ett övergrepp i lagens mening. Lagförslaget har på förhand kommit att kallas för samlagskontraktet.

Flera remissinstanser är kritiska. Advokatsamfundet varnar för att den nya lagen kan leda till omvänd bevisbörda. Det kan bli upp till den tilltalade att bevisa att den sexuella handlingen skedde under ömsesidigt samtycke. Detta är även min oro. Att beviskraven genom så kallat samtyckesrekvisit kommer att sänkas.

Det är ett vanskligt ämne. Från feministhåll framförs ofta oro över att så få våldtäktsmål resulterar i fällande domar. Det är förstås ett problem, men det är lätt hänt att det blir ett väldigt ensidigt synsätt.

Viktigast, såväl för individen som för hela rättssamhället, måste vara rättssäkerheten, inte att öka andelen fällande domar för en specifik åtalspunkt. Just sexualbrott uppmärksammas mycket i media och ges en helt annan betydelse än exempelvis grova rån eller misshandel. Varför kan vi spekulera i – det finns element av skuld och skam som få andra brott kan mäta sig med – men i vårt samhälle anses sexbrott särskiltbfruktansvärda och därmed också särskilt intressanta att rapportera om.

Det är mycket möjligt att en ändring eller korrigering är nödvändig. Jag är emellertid mycket tveksam till ett samtyckesrekvisit och är orolig för att det i förlängningen kan få negativa konsekvenser för rättssäkerheten. Det är verkligen inte vad vi behöver på sexualbrottsområdet (eller något annat område heller, för den delen). Men det känns väl rätt logiskt att det är under Beatrice Asks tid som justititeminister det ska ske, i så fall.