Nyamko Sabuni har kanske inte varit vänsterfeministernas hackkyckling de senaste åren – hon är trots allt både svart och kvinna och en sådan kan man inte göra narr av lika lätt som en medelålders vit man – men hon har kritiserats för att inte driva jämställdhetsarbetet i samma anda som Margareta Winberg.

Sabuni har vunnit viss respekt från mig genom att dels våga svära i kyrkan och inte kalla sig feminist (trots sin ministerpost), dels propagera mot kvotering. Det är därför ledsamt att konstatera att hon nu tycks ha gett upp kampen och valt att falla in i gamla feministiska tankemallar.

Nyamko Sabuni skriver på DN Debatt att Folkpartiet föreslår lagstiftning för att ställa krav på en jämn könsfördelning i företagens ledningsgrupper. Denna ickefråga anses alltså så viktig att riksdagen måste lagstifta om den.

Sabuni gör en klassisk vänsterfeministisk maktanalys. Kvinnor har ”rätt till mer makt i samhället”, tycker hon, och lyfter fram att ekonomisk makt flyttas från politiker till näringslivet (som om detta vore något negativt).

Politikerna ska lösa detta genom att tvinga företag att ha en viss andel kvinnor i beslutande positioner. Vilka som sitter i näringslivets topp torde vara en så ointressant fråga för flertalet människor, både kvinnor och män, att flertalet knappt ens förstår den.

Om det är människors ”makt i samhället” Sabuni är ute efter att öka, vad sägs om att låta oss bestämma mer över våra egna liv? Vad sägs om att ge tusan i att lägga er i vilka vi lever med och under vilka former? Vad sägs om att inte moralisera över vad vi stoppar i oss? Vad sägs om att ge ungdomar rätten till sin sexualitet? Vad sägs om att låta oss uppfostra våra barn som vi själva önskar? Vad sägs som att ge oss vårt privatliv tillbaka?

Den kollektivistiska synen på människor är ovärdig en jämställdhetsminister som kallar sig liberal. Men det är ju inget som är liberalt med Folkpartiet numera – strålande undantag som Mathias Sundin till trots.