Teresa Küchler raljerar i SvD över att tokförslag i otalet initiativrapporter från Europaparlamentet får så stor medial uppmärksamhet. De flesta leder aldrig till någonting, påpekar hon.
Det är sant att de flesta initativrapporter aldrig leder till konkret lagstiftning. Men vissa gör det. Betyder det att vi ska ignorera alla? Att vi inte ska uppmärksamma när någon de facto vill förbjuda pornografi och göra internetoperatörerna till genuspoliser?
EU-parlamentet har ingen lagstiftande makt (vilket säger en del om EU eftersom parlamentet är den enda institutionen med något slags demokratisk närkontakt). Det är sant. Men att uppmärksamma dumma lagförslag kan aldrig vara fel. Det är en tvärtom en plikt för en vaken parlamentariker (som Piratpartiets Christian Engström) att göra både sina väljare och medierna uppmärksamma på vad som försiggår i demokratins namn. EU är inte direkt ett under av öppenhet. Därför behöver vi personer som aktivt gräver och uppmärksammar sådant vi annars aldrig skulle få reda på.
Bekymret i Sverige är inte för mycket EU-nyheter utan för lite. Problemet är att flertalet inte vet vilka lagförslag som debatteras och hur nära det ibland är att fullkomligt galna förslag blir lag för 500 miljoner människor. Människor behöver få veta mer om hur EU fungerar och hur problematisk frånvaron av demokratisk legitimitet är. Men svenska journalister verkar helt enkelt inte intresserade. I stället väljer alla stora svenska medier att endast rapportera från EU när regeringscheferna träffas på ett av många krismöten. Korta fototillfällen, en snabb rapport och ännu ett nödlån och sedan tillbaka till studion. Detta är otillräckligt.
Küchler har rätt i att det frodas myter och osanningar om vad EU vill göra och påtvinga medlemsländerna. Ibland är det ett bekvämt sätt för politiker att undslippa ansvar genom att skylla på EU när de genomför obekväma åtgärder på hemmaplan. Få väljare har tid, kunskap eller intresse att dubbelkolla om det stämmer. EU-samarbetet är en snårig och närmast oöverblickbar verksamhet.
Irritation över myter och överdrifter får inte göra att vi slutar bry oss. Det är tvärtom så att vi ständigt behöver vara på vår vakt mot dumheter – både i Sveriges riksdag och i EU:s institutioner.
Hur överblickbart är Sverigesamarbetets verksamhet där en motion på socialdemokraternas partikongress kan vara lag i riket några månader senare?
Som liberal verkar jag för federal autonomi i EU för Skåne med möjlighet att nullifiera korkade och farliga lagar.
Nej, jag raljerar inte över uppmärksamheten som "nyheten" fick- jag raljerar över att man felaktigt skrev rubriken "EU vill förbjuda" om en rapport som ingen reporter ens orkade kolla upp, än mindre ta reda på vad den hade för juridisk vikt och om den påverkade lagstiftningen. Hade jag skrivit en artikel om det hela, o jag hade fullt upp med Cypern, så hade rubriken blivit "Ny rapport oroar inför framtida EU-lagar om internetbevakning" eller liknande. Men det ger ju inte lika många läsare som "EU vill förbjuda"-vinkeln. Men det hade åtminstone varit sant. Min krönika handlar om kass journalistk, inte om att man ska strunta i att bevaka något. Man ska skriva rätt. /Teresa Küchler, Bryssel.
Hej Teresa,
Rubriksättning är ju en konst i sig, det är inte ovanligt att en rubrik inte riktigt överensstämmer med innehållet i själva artikeln. Det får vi nog leva med. Jag upplever ändå att det framgick i flera medier att det var en intitiativrapport, ett förslag. Att alla läsare sedan inte har full koll på hur beslutsordningen fungerar i EU och kan tänkas dra felaktiga slutsatser är en annan femma.
Och vad kass journalistik beträffar: i fallet EU skulle jag önska att vi fick någon journalistik över huvud taget. Även mellan toppmötena.
Har du inget emot den nationalistiska vinklingen Hans, och borde inte centralmakten i Mälardalen granskas efter samma måttstock?
Makten bör framför allt ligga hos den enskilda individen, inte hos hos politiska församlingar (oavsett nivå). Granskningen av svensk politik är månne bristfällig (och handlar sällan om det politiska systemet), men den är i alla fall existerande.