Bränder, skadegörelse, våld. Det som händer i Husby är inte obegripligt. Men det är oacceptabelt.

Det går att begripa hur frustration kan rinna över i våldshandlingar. Hur ungdomar som bara sett arbetslöshet och en stigande hopplöshet hos sina föräldrar, som upplever att samhället de lever i inte är en del av ett större sammanhang utan lämnats vid sidan om, kan känna att de vill slå tillbaka mot vad… ja, vad som helst.

Det går också att förstå hur enskilda polisers övertramp med rasistiska tillmälen som sägs ha förekommit i Husby (inte osannolikt givet ”apejävel”-fallet i Rosengård) ytterligare kan spä på ilskan och känslan av utanförskap. Dödsskotten förra veckan kan vara den händelse som släppte fri de spänningar som puttrat under ytan en längre tid.

Inget av detta ursäktar emellertid att ge sig på oskyldiga människors, eller kommunal, egendom. Samhället ska aldrig ställa sig förstående och tillåtande när någon tillgriper våld mot annans liv eller egendom.

Att polisens blotta närvaro hetsat ungdomarna till att starta bränder är en tanke vi måste lägga åt sidan. Ty vad är alternativet? Att låta bilarna brinna? På vilket sätt skulle det öka förtroendet för polisen och minska känslan av utanförskap i Husby?