Fängelsestraff fungerar visst! skriver Paulina Neuding och hänvisar till Hagamannen. Sedan han dömdes till fängelse kan kvinnorna i Umeå andas ut. Nu kan han inte våldta längre.

Nej, men visst. Den som fängslas kan inte begå brott ute i det fria längre. Neuding är inte ensam om denna infantila insikt. Så långt tror jag även fängelsesystemets argaste kritiker har lyckats tänka. Det som brukar lyftas fram är att fängelse är ett ineffektivt sätt att förhindra att någon begår brott igen efter frigivning. De allra flesta som döms till ett fängelsestraff kommer nämligen att friges.

Det är klart att vi skulle få ned brottsligheten om vi dömde alla som begick ett brott till livstids inlåsning. Paulina Neuding tycker måhända att det vore en finfin brottsbekämpningsåtgärd. Men förutom att det skulle kosta ohyggligt mycket pengar, vore det en dödsstöt för alla försök att rehabilitera människor och få dem att bli laglydiga medborgare efter avtjänat straff. Tesen att människor som begår brott ska sona sitt straff och sedan få en andra chans blir med ens tillintetgjord.

4 av 10 av alla som döms till fängelse återfaller i brott inom tre år, enligt Brottsförebyggande rådets studie på alla som släpptes fria 2005. Andra siffror indikerar att ungefär två tredjedelar återfaller i brott inom eller efter tre år. Fängelse är således en ganska usel åtgärd för att förhindra att nya brott begås. Kriminalvården rehabiliterar väldigt få. Den förvarar människor under en av domstol bestämd tidsperiod.

Det vi borde ägna tid och kraft åt att diskutera är hur vi kan underlätta inslussningen i samhället igen efter avtjänat straff. Hur den som har suttit fem år bakom galler ska förhindras att söka upp sina gamla polare direkt när han kommer ut eftersom han inte har någon annanstans att ta vägen. Hur vi kan erbjuda bostad och arbete – ett bra alternativ till kriminalitet – till de som står med händerna tomma när de i lagens mening sonat sitt brott.

Jag kunde inte undgå att märka att ingen av dessa frågor var närvarande i Paulina Neudings text.