Och visst är det så. Ideologierna är i praktiken döda. Kristdemokraterna är inte kristna längre. Vänsterpartiet är inte särskilt kommunistiska. Moderaterna har blivit sossar. Centerpartiet är lika otydligt som vanligt. Och Miljöpartiet vill vinna den lattesörplande medelklassen i storstäderna.
Politiska partier är i praktiken kampanjorganisationer i dag. Det bedrivs över huvud taget väldigt lite idéarbete. Med hjälp av politiska konsulter och beställda opinionsmätningar försöker partierna navigera och vinna väljare. Partimedlemmar är i praktiken anhängare av en logotyp, inte en idé.
Det saknas en politisk konflikt i dagens svenska politik. De åtta riksdagspartierna är överens om allt utom detaljerna. Endast Vänsterpartiet (riksbanken, offentligt ägande) och Sverigedemokraterna (migrationspolitik, EU) sticker ut i vissa enskilda frågor.
Att många väljare tycker att partierna är för lika är samtidigt en aning ironiskt. Väljarna straffar nämligen den som sticker ut i endera riktning. Minns hur Centerpartiet hånades efter sitt förslag till idéprogram. Här var det ett riksdagsparti som ville tänka lite större, vara lite visionärt – och både gräsrötter och väljare slog bakut. Riksmedierna tävlade i att göra sig lustiga över Centern.
Partierna hamnar inte i mitten av en slump. De lägger sig där då väljarna straffar partier som anses som ytterligerhetspartier. Moderaternas vandring under Reinfeldts ledning är det tydligaste exemplet på att det är i sörjan i mitten som väljarna finns. Således har även Kristdemokraterna lagt sig där (vilket jag tror är ett misstag).
Konsekvensen blir att politiken töms på innehåll, att konfliktytan krymper och att det egentligen inte spelar någon större roll vilken sida som regerar. I förlängningen kan detta få alltfler att fråga sig om de ens ska gå och rösta. Spelar det någon roll?
Det finns förstås ett sätt att förändra allt detta, åtminstone kortsiktigt: rösta in nya partier. Men så långt vill nog inte de svarande i undersökningen gå.
Moderaterna är ett ytterlighetsparti som lyckats dölja detta genom att utmåla sig själva som socialister samtidigt som allt man gjort haft som syfte att påla fast korporativism lika hårt i marken som socialism var på 70 talet.
Att vinna val IDAG handlar om att sälja sin politik på ett sånt sätt att väljarna tror att dom får något annat än det dom får.
Vad säger egentligen att Sverige för all framtid måste vara ett partivälde, och inte t.ex. ett folkvälde som Schweiz?
Det är ju ett helt orimligt resonemang att anklaga väljarna för att de inte belönar Centerns idéer. Som väljare kan man inte uppmuntra någon bara för att de vågar tänka, de måste tänka rätt också.
Jag skulle gärna se partier med starkare åsikter. Folkpartiet är ett exempel på att det kan löna sig. De har stuckit ut i skolfrågan och inför valet men diverse utspel om språktester och dylikt. Det verkar ha lönat sig för dem.
Partierna motsvarar bara ett behov som finns. Om centerns idéer fått genomslag i kulturdebatten hade moderater och sossar sprungit benen av sig för att genomföra dem.
Folkpartiet har tyckt ungefär samma sak ända sedan Leijonborgs dagar. Och partiet ser inte ut att lyfta från sina 6 procent.
En möjlighet att väljarna inte väljer nya partier är att de manifesterar sitt missnöje på annat sätt. Facebook-kampanjer, medlemsskap i enfrågerörelser med mera blir mindre effektiv, men långt mer direkt, kritik mot de etablerade partierna.
Jag tror uppriktigt sagt att det är mycket svårt för nya partier att slå sig in i politiken. Hela systemet är riggat för att gynna de sittande partierna genom partistöd, utdelning av valsedlar etc.
Folkpartiet har vågat sticka ut och ta en kontroversiell strid i skolfrågan. Det är inte mycket men som borgerlig väljare är det enda ideologiska kamp jag sett något alliansparti ta.
FP har profilerat sig i skolfrågan, och de har vunnit den striden i och med även S har anpassat sig i samma riktning. Men särskilt kontroversiella eller uppseendeväckande förslag har de väl inte lagt.
Initiativ till förändring kommer sällan inifrån systemen och de etablerade strukturerna.
Jämför den centraliserade svenska staten med hur demokratin fungerar i Schweiz:
http://crasch.livejournal.com/149103.html?thread=695919
Den modell som bäst beskriver Folkpartiets skolpolitik är att de alltid försöker göra vad som är bäst för lärarna.
/B