Människor har betett sig illa mot och förolämpat varandra i alla tider. Tidigare kunder redaktörer sortera bort sådant så att det aldrig gick i tryck och kom till läsarens kännedom. I dag svämmar internet över av troll och så kallade toppkommentatorer som vi alla önskar kunde sprida sin dynga på en egen blogg i stället för att hänga i alla andras kommentarsfält.
Folk har kort sagt alltid varit taskiga. Det är dock först när kvinnor vittnar om att ha blivit utsatta och taskigheten har fått en sexistisk dimension som frågan blir politisk. Då vaknar feministerna till liv. Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm, båda folkpartistiska statsfeminister, skriver att näthat mot kvinnor är ett demokratiproblem. Och klassas något som ett demokratiproblem måste ju politiken gripa in. Därför får Ungdomsstyrelsen fyra miljoner kronor för att ”initiera förebyggande åtgärder” och ”identifiera utvecklingsbehov”.
Åter igen får vi en uppdelning av våra kön i Offer och Förövare. Kvinnor är offer, män är förövare. Kvinnorna måste skyddas av politiken. Ohlsson och Arnholm förenklar problematiken med hat, hån och uttalanden som tar heder och ära av människor oavsett kön. Mediabilden är att allt näthat kommer från rasistiska och antifeministiska SD-supporters, men inte sällan kommer det faktiskt från vänsterhåll.
Från vänstern kan det hatas, hånas och bespottas helt utan konsekvenser. Det kan framföras mordhot mot borgerliga ledarskribenter utan att det händer någonting. Vänsterpersoners hat mot högern anses berättigat, ja rent av nödvändigt. Och eftersom större delen av den svenska journalistkåren hyser vänstersympatier kan det även ske i de officiella kanalerna.
Hat drabbar således inte bara kvinnor. Det som skiljer hatet mot män och kvinnor åt är att det sistnämnda ofta är sexistiskt. Hatet ser alltså olika ut beroende på vem det riktas till.
Torbjörn Jerlerup har en mängd exempel i sin bloggpost om hur hatet från vänstern riktas mot alla som inte delar deras åsikter. Och som Ivar Arpi konstaterar i sin ledare i SvD sprids hat och hån även i public service. Hat är uppenbarligen OK – så länge det riktas åt rätt håll.
Om detta hade Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm gärna fått skriva i stället.
Det allvarliga är att den svenska debatten urartat till att betrakta åsikter och yttrande som problem.
Är det för politiskt bekväma åsikter alla håller med om, vi behöver yttrandefrihet?
Det hävdas ofta att det är kränkta, medelålders, vita män som står för näthatet. Varför då ge Ungdomsstyrelsen pengar?
Vid närmare eftertanke:
Är inte egentligen Sveriges extrema konformitet ett större problem?
Hade demokratiministerns tal om konsensus varit möjligt i något annat land?
http://www.regeringen.se/sb/d/17585/a/219557?utm_source=Regeringskansliet&utm_medium=RSS&utm_campaign=Pressmeddelanden%20från%20regeringen.se
I ett grannland som Danmark t ex där fokus är på den lille mannen och dennes motsättning mot överheten och systemet hade de flesta dragit öronen till sig.