Den årliga Pridefesten står för dörren. Homo,- bi- och transpersoner (och människor som definierar sig med alla möjliga bokstavsförkortningar) kommer under festliga omständigheter gå den årliga paraden. Och hbtq-frågor kommer att diskuteras på otalet sammankomster. Som vi nyligen såg i Vilnius är det långt ifrån lika populärt i vissa andra länder som i Sverige.

Men Pride är inte bara bögarnas, flatornas och transpersonernas dagar. Det är också sexarbetarnas. Precis som i fjol kommer Riksorganisationen för sex- och erotikarbetare i Sverige, Rose Alliance, att ha ett flak i tåget. I år för att särskilt hylla minnet av den mördade sexarbetaren Petite Jasmine. För hennes öde bär inte bara gärningsmannen utan hela det politiska Sverige ett ansvar.

Mainstreammedia uppmärksammar alltid Pride, men toleransen sträcker sig sällan till de människor som på olika sätt arbetar med sex. Dessa är inte bara diskriminerade i lag utan förtigs överallt. Deras rättigheter diskuteras inte, förutom i egenskap av ”brottsoffer” (som de av somliga anses vara i sitt arbete).

Man måste förstås inte vara bög eller flata för att gilla Pride. Och man måste inte gilla Pride för att man är bög eller flata. Långt ifrån alla är med på det gigantiska jippo som festivalen i praktiken är. Men att lyfta in sexarbetarna i den är viktigt. Det är en grupp som det ofta pratas om men sällan pratas för.

För mig handlar Pride mer om ett tankesätt än aktivism i färgglada kläder på ett lastbilsflak. Att acceptera att alla inte är och tänker som du. Att acceptera att andra människor har preferenser och tankesätt som du inte delar eller ens förstår. Att respektera din grannes, arbetskamrats och kursares sexuella läggning och val i livet.

Det behöver inte vara svårare än så. Men så länge vi exkluderar alla sexarbetare, är den omtalade svenska toleransen inget värd.

Tidigare bloggat:
Stå upp för sexarbetarna!