Sedan 2010 finns ett försörjningskrav på den som vill ta hit sina anhöriga från ett annat land. Tanken är att anknytningspersonen ska ha en ordnad tillvaro i Sverige med en bostad och en försörjning innan anhöriga kan komma hit. Det är ett både rimligt och logiskt krav.

Men tack vare en mängd olika undantag är kravet mest en pappersprodukt. I praktiken omfattar försörjningskravet mindre än en procent av alla som anhöriginvandrar. Migrationsverket har hittills i år beviljat 15 000 uppehållstillstånd av anhörigskäl. Försörjningskravet har tillämpats i ynka 53 fall, skriver de två moderaterna Gunnar Axén och Mikael Cederbratt på Brännpunkt.

Kravlöshet hjälper ingen. Att komma till ett nytt land och se både sin partner, sina släktingar och sig själv bli försörjd av samhället ger inte direkt en självförtroendeknuff. Det ger även en märklig bild av det samhälle man invandrat till och är en rätt usel förutsättning för att få ett arbete och bli självständig. Vi vet att den som lever på försörjningsstöd under ett år eller mer löper stor risk att bli kvar i systemet.

Migrationspolitiken är en del av den omhändertagandemodell som gäller i det svenska samhället i stort. Den som inte premierar eget hårt arbete. Som ser ned på entreprenörskap. Som nästan ser ned på människors förmåga att försörja sig själva. Som går ut på att stat och kommun tar hand om.

Idén med en stor välfärdsstat är ju att så många som möjligt ska få ersättningar och bidrag och därmed göras beroende av den. Endast då kan den bevaras.

Jag tror ändå att de flesta innerst inne vill vara självständiga, vill klara sig själva. Men det är självklart att den som erbjuds att ta hit både partner och släktingar och få såväl bostad som levnadsomkostnader betalda av svenska skattebetalare vore korkad att inte ansöka.

Frågan är om politikerna har ställt sig frågan vilka de långsiktiga konsekvenserna av en sådan politik blir.