Medan jag på hemmaplan kan te mig som rena rama klagomuren om Sveriges brister är jag desto mer förlåtande när jag är utomlands. Då blir jag i stället lätt defensiv.

Sverige har ju fantastiskt dricksvatten. Få miljöskandaler. Myndigheter som faktiskt fungerar och tillmötesgår den som försöker kontakta dem. Och vi är så trygga (eller obetydliga, välj själv) att vi inte ens behöver ett försvar!

Ändå är det förstås positivt att resa för att med egna ögon se hur det fungerar eller inte fungerar i andra länder och ta med sig den kunskapen hem. Jag kan imponeras av tunnelbanan i Beijing eller Hongkong och fundera över varför MTR kan driva den så framgångsrikt i Hongkong medan den har så stora brister i Stockholm.

Det jag saknar minst med Sverige när jag reser till andra länder är den heliga feministiska diskursen som genomsyrar snart sagt alla politiska samtal. Den ger mig andnöd. Att komma till exempelvis Tyskland, där kvinnor inte ses som offer under patriarkatet, är en befrielse. Det är rent fysiskt lättare att andas.

I Sverige är diskussionsklimatet så ansträngt och så känsligt att det är svårt att föra en saklig och sansad diskussion i ämnen som rör narkotikapolitik och prostitution.

Sverige är bra på många sätt. Men resor ut i den vida världen är ändå högst nödvändiga för den mentala hälsans skull.

I Hongkongs t-bana måste du köpa biljett 
om du är lika lång som en giraff.