Klyftorna ökar med jobbskatteavdraget, basunerar statsradion ut. Det är en sedvanlig vänstervinkel på regeringens skattesänkningar för den del av befolkningen som arbetar.
Pensionärerna är arga på regeringen för att de som arbetar har fått lägre skatt. De var inte arga på den socialdemokratiska regeringen när skatten höjdes för alla grupper. De betalade lika hög skatt då som i dag. Skillnaden är att andra har fått skatten sänkt. Däri ligger orättvisan, enligt pensionärsorganisationerna.
En annan grupp som kan tänkas vara missnöjd med jobbskatteavdragets konstruktion är de som är föräldralediga. En mamma uttalar sig i Sveriges Radio:
”Man får lite redan som det är. Det är inte många tusen man får ut i mammapenning så det är ju väldigt hårt. Jag skulle ju hellre haft mer pengar. Så jag tycker att det är lite dåligt, för jag jobbar ju annars liksom och det är ju bara den här perioden. Jag tycker att det ska vara lika i skatt.”
Ja, livet är hårt för barnfamiljer i Sverige. Eller inte. Vi har barnbidrag, bostadsbidrag, föräldrapenning, flerbarnstillägg, ersättning vid vård av sjukt barn. Det sistnämnda har till och med blivit ett verb i svenska språket – att vabba. I väldigt få länder i världen är det lika förmånligt och tryggt att bli förälder som i Sverige. Det verkar finnas en uppfattning hos många att samhället måste kompensera föräldrar fullt ut för det lidande de utstår när de får barn.
Visst. Jag tycker också att pensionärerna borde få lägre skatt. Skatterna borde sänkas mer för alla grupper i samhället, rakt av. Men att klaga på att den arbetande befolkningen får mer pengar att röra sig med, ja det kan bara den som inte själv arbetar göra.
Skillnader i inkomst och levnadsstandard beskrivs regelmässigt i Sverige på socialdemokratiskt nyspråk som "klyftor" på samma sätt som "solidaritet" betyder ett högskattesamhälle.
Ganska oerhört att socialistisk retorik fått sådant genomslag i statsmedia.
Även om man helt bortser från syn på inkomstutjämning är jobbskatteavdraget problematiskt av flera skäl: Ett skattesystem bör vara enhetligt och lättbegripligt. Jobbskatteavdraget är extremt krångligt utformat och det är näst intill omöjligt att enkelt uppskatta den faktiska marginalskatten vid olika inkomstlägen. Det är också svårt att förklara varför arbete skall beskattas lägre än ersättningar för inkomstbortfall – vill man sänka ersättningsgraden (vilket är vad man de facto gör) vore det väl hederligare att säga det rakt ut?
Erik S
Det är helt obegripligt i mina ögon att de som är sjuka ska straffas för att de har blivit sjuka eller har hamnat i en olycka på jobbettet eller i en trafikolycka.
En person som har jobbat i 30 år och blir sjuk ska som sagt straffas med högre skatt än han/hon hade ner han/hon kunde arbeta. Samma sak gäller för de som råkar bliv av med jobbet efter kanske många års arbete.
Ingen vill bliv sjuk eller arbetslös skulle jag tro så sluta sparka på sjuka o arbetslösa.
Råkade själv på att bliv sjuk i början av september o hamnade på sjukhus men som tur är blev jag bara sjukskriven i tre veckor och har återgått till arbetet, men man vet inte om man blir sjuk igen och hur eller om man kan jobba igen.