Regeringens nya arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson har hamnat i blåsväder. Inte för en obetald TV-avgift men väl för att hon är kristen, är eller har varit abortmotståndare och haft samröre med Livets Ord. I dag uppges hon vara medlem i Kristet center i Örebro.

RFSL går i taket. Skribenter, bloggare och krönikörer likaså. Men vad är egentligen problemet här? Alla kan inte vara hbtq-aktivister eller dela hela spektrat av politiskt korrekta åsikter. Att ha (i Sverige) avvikande uppfattningar om abort bör inte vara diskvalificerande för en arbetsmarknadsminister.

Dessa avståndstaganden stämmer lite till eftertanke. Det är onekligen inte helt lätt att passa in i det svenska politiska klimatet. Man ska inte vara för liberal – då är man både extrem och löjeväckande, vilket den fräna kritiken mot Centerpartiets föreslagna idéprogram med tydlighet visade. Man ska heller inte vara för konservativ – då är man en ”mörkerman”. Däremot går det utmärkt att vara i princip hur extremvänster som helst utan att det höjer särskilt många ögonbryn. Då är man ”progressiv” och ”tar ställning”.

Det är bekymmersamt om det tillåtna politiska fältet för en person i regeringen är så snävt att engagemang i ett frikyrkoförbund eller kontroversiella åsikter om abort, räcker för att legitimera att offentligt skadeskjuta personen i fråga.

Vi verkar ha fått ett klimat i vilket det enda man kan vara utan att behöva förklara sig eller tvingas göra avbön, är statsfeminist. Eller möjligen helt åsiktslös. Då får vi också de färglösa och identitetslösa politiker vi förtjänar.