”Ett nej är ett nej”, tycker det placeboliberala Folkpartiet. Därför bör brottsbalkens sjätte kapitel kompletteras med ett samtyckesrekvisit, förmodligen efter den modell som Madeleine Leijonhufvud tidigare föreslagit i en rad debattartiklar.

Det är inte alls förvånande att just Folkpartiet föreslår detta. Partiet har dels inga som helst spärrar när det gäller statens rätt att lägga sig i människors mest privata angelägenheter, dels saknar FP den där ryggmärgskänslan för rättsstatens principer.

För det samtyckesrekvisitet riskerar att leda till, är omvänd bevisbörda. Enligt FP ska det krävas bevis för att alla inblandade i en sexualakt sagt ja, inte som i dag bevis för att någon sagt nej. Detta vänder allting fullständigt på ända. I dag är våldtäkt ett uppsåtsbrott. Åklagaren måste alltså kunna visa att den tilltalade haft uppsåt att våldta för att denne ska kunnas dömas för våldtäkt. Det kan ju hända att ett samlag har genomförts utan att båda varit lika entusiastiska över det men att det inte kommunicerats.

Om Folkpartiets förslag, som alltså framförts av jurister och radikalfeminister i flera år, blir verklighet står vi inför en situation där den tilltalade ska kunna visa att det påstådda offret var med på noterna. Normalt försäkrar vi oss om detta via kroppsspråk och subtila signaler, inte genom verbala uttryck som ”knulla mig!”. Hur vi Folkpartiets värld ska förväntas garantera allas frivilliga deltagande så att det även håller i en rättegång efteråt är en fråga alla nu bör ställa sig.

Sexualbrottmål är knepiga ur bevissynpunkt. Detta är naturligtvis en orsak till den låga andelen fällande domar. Men att urholka rättssäkerheten i syfte att populistiskt nå fler fällande domar och ”mer jämställdhet” i samhället, är oacceptabelt. Att förslaget nu omfamnas av ett parti som kallar sig liberalt är pinsamt.