Debatten om huruvida migranter är tärande eller närande för samhället blir lätt löjeväckande. Debatten är helt polariserad just nu, och det tycks inte finnas plats för ett mer problematiserande resonemang.

På ena sida står de som utpekar invandringen som hotet mot allt gott i samhället. De vill alltifrån inskränka till helt stoppa all invandring. På den andra sidan hittar vi främst liberala debattörer som vill påvisa att migranter till och med bidrar mer till samhället än vad gemene man gör. Båda resonemangen är felaktiga – eller åtminstone otillräckliga.

Grundfelet är att den förstnämnda sidan enbart tittar på de migranter som lyfter försörjningsstöd i år efter år, som skaffar många barn, som begår brott och som därmed inte bidrar med någonting gott till samhället i stort. Den andra sidan tenderar att i stället titta på EU-migranter med hög utbildning som bevis för hur invandring bidrar till samhället, statskassan och allas trevnad.

Båda har rätt utifrån sina egna premisser. Det finns självfallet människor som kommer till Sverige och inte har någon större lust att ta ett arbete, som slussas runt i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder eftersom varken socialtjänst eller arbetsmförmedling vet vad de ska göra av dem, som skaffar många barn och som främst frågar sig vad de har rätt till i välfärdslandet Sverige, inte vilka skyldigheter de har som vuxna människor. Denna grupp träffar socialarbetare och arbetsförmedlare ideligen.

Sedan finns det givetvis även en grupp som är högutbildad, motiverad och högfungerande. Som säkert bidrar mer än en vanlig Svensson genom att starta företag och bidra till tillväxten. Hur stora de respektive grupperna är finns det mig veterligen ingen bra forskning kring. Det är ett känsligt ämne.

Vi måste inse att båda dessa grupper finns – och givetvis allt däremellan – när vi diskuterar migrationens effekter. Det är tanklöst att skratta bort människors oro när vissa kommuner faktiskt måste spara in på äldrevården för att ha råd med flyktingmottagning. Det är lika fel att utpeka alla som kommer till Sverige som lycksökare. I de fall de är lycksökare har vi faktiskt möjliggjort detta genom vårt generösa universella välfärdssystem.

Till gruppen migranter kan vi bland annat lägga asylsökande från krigshärjade länder, invandrare från närliggande länder som har lätt att smälta in samt kärleksinvandrare som kommer till en partner i Sverige som redan har bostad och fast försörjning. Individer i den första gruppen är kostsamma då de ofta saknar utbildning som är relevant i Sverige, har PTSD-diagnoser och barn som kan behöva traumabehandling. Vägen till egen bostad och försörjning är lång för denna grupp, vilket vi måste vara ärliga nog att konstatera.

Så svaret på frågan om invandring kostar eller genererar pengar är att det beror på. Det finns individer som kostar mycket pengar och det finns även personer som är rena vinstlotten för vilket land de än kommer till.

Min linje är att alla som vill bo och arbeta i Sverige ska vara välkomna att göra det. Lyckan finns för alla som söker den. Men ansvaret för att själv ordna bostad och arbete måste ligga på den enskilde i första hand.