Det brukar hävdas att feminismen ska verka befriande. Den ska befria människor från stereotypa könsroller och andra bojor. Att kvotera föräldraförsäkringen och att ge kvinnor förtur inom traditionellt manliga gebit på arbetsmarknaden ska även hjälpa männen att bli fria, heter det.

Men bilden är falsk. I själva verket är det snarare radikal- och statsfeminismen som inskränker människors frihet, som vill reglera och diktera villkoren för oss och genusmärka upp våra liv. Denna sorts feminism är intolerant, elitistisk och kollektivistisk och letar sig in i alla sammanhang, överallt. Den ska därför bekämpas.

Denna sorts feminism skuldbelägger män som grupp och gör kvinnor till offer som måste tas om hand. Den ställer även krav på hur du förväntas vara som kvinna (eller ”medsyster”). Kvinnor ska må dåligt av reklamannonser med naken hud, känna obehag av porrfilmer, känna sig kränkta av förekomsten av sexhandel – ja, alltid finns det något att rikta ilska mot. Radikalfeminister verkar vara ett väldigt argt släkte.  

Det är mig främmande hur någon kan se gott i en ideologi som skuldbelägger ena könet och förminskar det andra. Men faktum är att radikalfeminismen har stort inflytande i sex av åtta riksdagspartier. Könsmaktsordningen och den maktanalys som ligger bakom detta perspektiv på tillvaron finns överallt i det svenska samhället. Det är mainstream och ifrågasätts sällan. Just därför är det så viktigt att kritiska röster hörs.

Kampen mot denna sorts feminism borde prioriteras i den liberala rörelsen. Men det är märkligt tyst.

Läs även:
Genusdebatten