I fallet Quick har somliga framfört åsikten att medierna när det begav sig alla sprang åt samma håll – och att de nu springer åt det motsatta. I flock. Även om det i just detta fall finns mycket goda anledningar till att byta spår är flockmentaliteten väldigt talande för hur medierna fungerar. De trivs bäst i grupp.

Detta gäller även klimatfrågan. Det finns exempelvis ingen svensk morgontidning som är öppet kritisk mot de domedagsscenarier som organisationer som Greenpeace och Naturskyddsföreningen målar upp, eller som ens försöker problematisera frågan.

En orsak tror jag är att frågan kommit om handla om gott och ont. Det finns ett antal organisationer som i praktiken fridlysts mot kritik. Dit hör Rädda Barnen och Ecpat, men även ovannämnda miljöorganisationer. De tillfrågas ofta i sakfrågor, som om de vore en neutral part. Det är de givetvis inte. De har sina agendor, och målet är att få så mycket uppmärksamhet som möjligt i syfte att driva på samhällsutvecklingen i en för organisationen önskvärd riktning.

Greenpeace får mest uppmärksamhet för sina uppseendeväckande aktioner, men när de inte bordar tankfartyg eller bryter sig in på kärnkraftsanläggningar ägnar dess aktivister tid åt att sprida lögner på gator och torg. Sex meter höjda vattennivåer är inget som finner stöd i IPCC:s rapporter, men det går utmärkt för osnutna Greenpeaceaktivister att tuta i folk på stan att det är vad som väntar om vi inte tvingar kineserna att återgå till cykel i stället för bil redan i morgon.

Det har alltid funnits ett upplevt globalt hot. I modern tid har vi sett kärnvapen hota världsfreden och allas vår existens. Jag minns på 80-talet hur våra lärare berättade om hur försurningen skulle ta död på den svenska naturen (och allt var östländernas fel). Nu är det klimathotet som överskuggar alla andra hot.

Många har gjort strålande karriärer på detta hot. Al Gore är bara en i mängden. Det finns väldigt många politiker, företagare och organisationer som tjänar pengar och inflytande på att skrämma medborgare om den förestående klimatkatastrofen. Och det fungerar. Människor tar till sig av budskapet. Det rapporteras rent av att unga har drabbats av så kallad klimatångest, tydligen ett helt nytt fenomen inom psykiatrin.

Klimathotet används även som argument för att bygga ut statens befogenheter, kort sagt att öka statens makt över medborgarna. Vissa debattörer menar att den parlamentariska demokratin har spelat ut sin roll eftersom den inte förmår lösa detta stora hot mot mänskligheten.

Inte minst mot denna bakgrund är det särskilt angeläget att de värsta domedagsprofeterna granskas och får mothugg.