Malin Ullgren, som för inte så länge sedan upprördes över en skylt med tre nakna flickor utanför Moodgallerian, är upprörd igen.

Hon kritiserar talmannen Per Westerberg för att han valde att inte delta när artisten Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, tog emot ett pris i riksdagen. Westerberg motiverade beslutet med att det inte var talmannens uppgift att delta i kontroversiella sammanhang. Frågor på det?

Ullgren har en. Hon undrar varför inte talmannen markerar mot SD:s Kent Ekeroth. Svar på det: Det är, Malin Ullgren, inte talmannens uppgift att ”markera”mot enskilda riksdagsledamöter. Det vore direkt olämpligt om Westerberg gjorde det.

Och nej, Malin Ullgren. Det är inte synd om Sverigedemokraterna. De framställer sig däremot gärna som offer. Problemet är att vänstern ger dem en sådan strålande hjälp genom att ständigt gå över gränsen med både verbala och fysiska attacker mot folkvalda sverigedemokrater.

Om alla dessa antirasister i stället förmådde hålla sig till argument, och undvika att hota och uppmana till våld, skulle SD ha mycket svårare att behålla sin image som sanningssägare som måste tystas med alla medel. Det är detta Malin Ullgren, Jason Diakité och många andra uppenbarligen inte förstår.

Jag vill inte förbjuda Timbuktu att rappa, och absolut inte inskränka den konstnärliga friheten. Men jag efterlyser lite mer intellektuell skärpa än vad vi just nu ser i den synnerligen lättutrustade antirasistiska frontlinjen.

Det är avslutningsvis talande att Malin Ullgren ser Timbuktus hotfulla strof om och mot Jimmie Åkesson som ”motvilja mot ett rasistiskt parti” (det är Åkesson han rappar om, inte SD) och att Mona Sahlin kallar samma textrader för ”ett samtal”. Det är svårt att se hur en sådan inställning ska kunna vinna debatten mot SD.