Det pratas mycket om ”den växande rasismen” i Sverige i dag. Incidenten i Kärrtorp, den så kallade nazistattacken, resulterade i en motreaktion – 16 000 uppges ha deltagit i demonstrationen mot rasism på Kärrtorps IP.

Jag är osäker på om vi verkligen ser en växande rasism i samhället eller om påståendet mest har blivit ett axiom. Att visa sin avsky mot rasism och våld är något positivt. Men det är inget trevligt sällskap du hamnar i. I det antirasistiska frontledet står organisationer som våldsbejakande Revolutionära Fronten och andra vänsterextrema organisationer som gärna slår nazister på käften och inte tycker att det är så farligt om sverigedemokrater får bomber i brevinkastet.

Jag skulle önska att vi kunde se samma uppslutning inte bara mot rasism och nazism utan mot all sorts våldsam extremism i samhället – allt från djurrättsaktivister som ger sig på pälshandlare till nazister och vänsterrevolutionärer som hotar och misshandlar alla de inte tycker om. Men det är som om visst politiskt våld är acceptabelt – så länge det kommer från ”rätt” håll.

Som liberal behöver jag inte kalla mig antirasist. Att vara liberal är att stå upp för alla människors rätt till frihet och självbestämmande, oavsett etnisk bakgrund, sexuell läggning eller religiös och politisk tillhörighet.

Det är mer än man kan säga om flertalet vänsterorganisationer som deltog i gårdagens demonstration.

Läs även:
Fnordspotting: Det rumsrena våldet