”Mansfritt”. Det låter som en dörrskylt till en sammankomst med Feministiska Manshatarföreningen i Bålsta, men är tydligen något slags feministiskt initiativ på ett bredare plan.

En Gustav Edman har som nyårslöfte att leva mansfritt under 2014. Är det smart PR eller ärligt menat? Kanske både och. Tilltaget tog honom i alla fall till SVT:s morgonsoffa.

Det finns en märklig paradox i det feministiska tankesättet. Å ena sidan sägs att könet är en social konstruktion, att skillnaderna mellan kvinnor och män är socialt konstruerade i vår kultur. Det förs en kamp mot ”könskodade” leksaker. Vi ska inte göra skillnad på könen, heter det.

Å den andra etiketteras vissa saker som specifikt manliga (våld och krig men också vetenskapen har fått sig en släng av sleven). Och när en man lovar att leva mansfritt under det kommande året, i betydelsen att han ska undvika män i sociala medier och TV, endast läsa böcker av kvinnor och så vidare, gör han det för att han vill komma bort från det ”manliga sättet att tänka”.

Finns det nu ett sätt att tänka som är gemensamt för alla män? Låter inte det lite… generaliserande om halva befolkningen? Vad är i så fall ett kvinnligt sätt att tänka? Och är det automatiskt bra (ett manligt sätt att tänka måste vara negativt, annars skulle personen i fråga rimligen inte vilja undvika män i ett helt år)?

Reaktionerna hittills tycks vara två: tokfeminister hyllar tilltaget, andra menar att det är bättre att läsa de böcker och se de pjäser och filmer man gillar i stället för att begrunda vilket kön personerna bakom verken har. Ja, och så givetvis en diss på grund av att personen som står bakom initiativet ju är man:

Tro mig, jag vill hylla och dela denna hemsida för alltid, men jag har inte tid att sitta och heja på nån kille som gör EXAKT det vi feminister gjort i flera decennier, in the name of ”jämställdhet”. Jämt ska det gullas med killar för deras bidrag i kampen. Kvinnor bara antas vilja förändra sina egna ruttna vilkor helt gratis och otacksamt, men när en man kommer in och gör EXAKT samma sak (och dessutom har självförtroende stort nog att skaffa sig en hemsida hehe skrattar till) brer liksom människor ut röda mattan och applåderar högt och länge. 

Jag undrar om vissa feminister alls vill ha med männen i sin ”kamp” eller om det nog inte är så att de egentligen helst vill ha mannen som den där syndabocken och slagpåsen att ta ut sin egen ilska och frustration på.

Själv tänker jag i alla fall fortsätta se människor som människor, inte kön. Det finns ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept. Människan är ju större än sitt kön.