Lena Andersson har skrivit ännu en vass kolumn om migrationen, individen och samhället. Hon argumenterar övertygande ur ett principiellt perspektiv. Jag önskar även ge resonemanget lite markkänning.

Jag sällar mig inte till dem som anser att svensk mark ägs av svenska folket såsom en villatomt ägs av villaägaren. Inte alls. Jag anser att den fria rörligheten i Europa är en av få positiva aspekter med EU-samarbetet. Om den går förlorad finns väldigt få anledningar att stanna kvar som medlem (nu anser jag visserligen att Sverige bör lämna EU ändå, men det är en annan diskussion).

Människan har alltid vandrat för att söka en bättre tillvaro. Migrationen är lika gammal som människan själv. De folkvandringar vi ser i dag undan krig och förtryck är således inget nytt fenomen. Det som är nytt är välfärdsstaten och sättet på vilket migranterna tas emot.

I Sverige hänvisas fullt friska och arbetsföra människor ofta till socialtjänsten. I alltfler fall är det Arbetsförmedlingen som ska ta emot dem – men en illa fungerande myndighet som endast kan bidra med olika sorters sysselsättningsåtgärder är sällan en väg ut i egen försörjning.

Vi i väst tycker oss sitta och ruva på någonting heligt, något alla i övriga världen vill åt. Vi har så kallade välfärdsförmåner, och dessa måste vi minsann måna om och skydda från inkräktare. Göran Persson varnade för ”social turism” inför EU:s utvidgning 2004. Andra länder införde övergångsregler för medborgare i de nya medlemsländerna, men till Perssons besvikelse hörde inte Sverige till dessa.

Tio år har gått sedan den stora utvidgningen, men tongångarna i delar av Europa är fortfarande desamma – i synnerhet i Storbritannien. I dag är det floden av bulgarer och rumäner som tros skada välfärdssystemen. Därtill kommer vågen av syriska flyktingar, människor som behöver bostäder som ingen kan erbjuda och förskoleplatser som inte finns.

Men. Vi kan inte hindra människor från att söka lyckan i andra länder. Ett medborgarskap får inte bli ett slavkontrakt. Stater som förhindrar sina medborgare att resa och bosätta sig i andra länder är onda. Sydkorea tar emot många nordkoreanska flyktingar. Det nya livet i syd är ingalunda okomplicerat för en person som levt hela sitt liv under en kufig Kim-dynasti, men det sydkoreanska samhället har olika inskolningsinsatser som underlättar omställningen. Därtill ordnas inledningsvis med både bostad och jobb. Sedan förväntas de nyanlända klara sig själva, och detta i världens kanske mest konkurrensinriktade samhällsklimat.

Sverige är inte särskilt duktigt på att ta emot migranter. Politiker och människor i gemen vill mycket och väl, men mottagandet har stora brister – i allt från Migrationsverkets handläggning till bostads- och arbetsmarknadens utestängande funktioner. Det är således lätt för riksdagspolitiker att tala vackert om öppna gränser och internationell solidaritet, men desto svårare för kommunalpolitikerna att med kort varsel tillgodose de nynivandrades behov.

För det är ju så det fungerar i Sverige: staten, landstinget och kommunen har ansvaret för människornas väl och ve. Med en sådan samhällskonstruktion är det förståeligt att många frågar sig hur pengarna ska räcka till alla nyanländas behov och undrar om det kommer att gå ut över deras egna välfärdsförmåner. Men om ansvaret i stället flyttades från det allmänna till den enskilda? Om det blev individens eget ansvar att sörja för sin lycka, att ordna bostad och jobb? Vore det så förfärligt?

Den universella välfärdsmodellen som konstruktion pallar inte för en värld med öppna gränser. I syfte att rädda denna modell föreslås både stängda gränser och en sorts uppdelning av människor i ett välfärdens a- och b-lag. Men det är ingen tilltalande tanke. Strömmen av migranter är snarast en påminnelse om välfärdsstatens långsiktiga omöjlighet och om den absoluta nödvändigheten av reformer. Denna insikt kommer månne sakta krypande hos alltfler.

Jag är av uppfattningen att på samma sätt som den fria rörligheten är en odiskutabel rättighet är egenförsörjning en lika odiskutabel skyldighet. När dessa båda uppfylls finns det över huvud taget inget att diskutera. Inte ens Sverigedemokraterna verkar nämligen ha något emot invandrare som arbetar och försörjer sig själva.

Läs även:
HAX: Välfärdsstatens mörka sida