Nordkorea är världens största fängelse. Kimdynastins systematiska brott mot befolkningen har pågått i 65 år. Det FN konstaterar i sin rapport om regimens brott mot mänskliga rättigheter är egentligen ingenting nytt, även om det kan bli svårare att bortförklara tack vare den bland vänstergrupper respekterade avsändaren.

Vi känner till, tack vare både flyktingar och satellitbilder, att Nordkorea har arbetsläger vars misär endast kan liknas vid de nazistiska lägren under andra världskriget (läs boken Flykten från läger 14). Vi känner till den totala övervakningsstaten, straffen som går i arv mellan generationer, svälten och ledargarnityrets lyxliv.

DN kallar Kina för ”en vedervärdig socialistisk diktatur som svårt pinar sin egen befolkning”. Nåja. Kina är trots allt ett land som under de senaste decennierna utvecklats från ett extremt fattigt samhälle av nordkoreanskt snitt till världens andra största ekonomi där befolkningen lever ungefär som vi gör i väst.

Flera hundra miljoner kineser har lyfts ur fattigdom och både den ekonomiska och sociala friheten har ökat stegvis. Det går inte att jämföra Kina med Nordkorea, även om DN:s hårda ord om landet tycks mena att vi ska det.

Kina har hittills envist förhindrat kännbara FN-sanktioner mot Nordkorea. Skälet är att Beijing framför allt vill förhindra en regimkollaps med enorma flyktingströmmar som följd. Givet att EU-medlemsländer skjuter på flyktingar som försöker ta sig till Europa i Medelhavet kan man fråga sig om andra länder inte hade agerat lika i Kinas situation.

Däremot tycks Kina ha tröttnat på Kims ständiga provokationer. Allra helst skulle de kinesiska ledarna önska att Nordkorea följde det kinesiska exemplet, satte stopp för den stalinistiska galenskapen, öppnade upp sin ekonomi och skaffade normala relationer med sina grannar och omvärlden.

Förhoppningarna att det ska ske under den nye ledaren har troligen redan sinat. Men Kina drar sitt strå till stacken genom att söka tala Kimregimen till rätta utan att öppet kritisera sin granne (Nordkorea är inte mottagligt för öppen kritik). Det är en fin balansgång de är tvungna att gå, vilket förklarar varför Kina utåt alltid försvarar Nordkorea. Vi vet inte vad Xi Jinping och Li Keqiang säger till Nordkorea i samtal bakom stängda dörrar, men det handlar sannolikt om att försöka övertala dem om att välja den kinesiska vägen.

Att Kim den tredje härskar över ett svultet folk och styr en fruktansvärd terrorapparat utan motsvarighet i den moderna världen visste vi redan innan FN-kommissionen sammanställde sin rapport om läget.

Men hittills har omvärlden mest hoppats på att regimen ska falla samman under tyngden av sin egen orimlighet. Det har den inte gjort, vilket lämnar oss i en situation av status quo. Det mest besvärande är att ingen tycks ha ens en teoretisk lösning på problemet Nordkorea. Efter sina krigsäventyr i Irak och Afghanistan är USA heller inte suget på en militär lösning.

Fängelset Nordkorea fortsätter hålla öppet.