Jens Spendrup vill inte kalla sig feminist. Det räcker för att orsaka en så kallad Twitterstorm i Sverige. Jonas Sjöstedt och Gustav Fridolin tillhör de upprörda.
Spendrup motsätter sig att staten ska tvinga fram en jämn könsfördelning i bolagsstyrelser. Och han vill inte kalla sig feminist: ”Jag är humanist. Det är väl den enda ismen jag kan identifiera mig med”, säger Spendrup i Ekots lördagsintervju, säkert ovetande om vilka konsekvenser ett sådant yttrande kan få.
Enligt Aftonbladet gjorde Jens Spendrup en ”feministgroda” när han sade sig vara humanist, inte feminist, och dessutom hade mage att hävda att styrelserna tillsätts efter kompetens. Det är i sanning ett väldigt instängt åsiktsklimat vi har fått när något dylikt kan väcka sådan upprördhet att till och med partiledare känner sig nödda att kommentera det hela.
Aftonbladet ställer frågan till sina läsare om det bör införas kvotering i bolagsstyrelser. Två svar erbjuds: ”Ja, det är dags nu” och ”Nej, det får ta den tid det tar”. Bägge svarsalternativen utgår från tesen att det är viktigt med en jämn könsfördelning i företags bolagstyrelser. Någon plats för en alternativ synpunkt finns inte. Det känns ganska symptomatiskt för den smala svenska åsiktskorridoren.
Frågan om könsfördelningen i bolagsstyrelser, denna icke-fråga, har gått och blivit principiellt viktig för landets feminister. Jag tror faktiskt inte att ensamstående mammor som arbetar och sliter i vården, det vill säga den grupp som de feministiska partierna vurmar för, bryr sig ett kviddevitt om huruvida det sitter få eller många kvinnor i bolagstyrelserna.
Den framgångsrike företagaren Jens Spendrup är bara den senaste i raden att få smaka på den feministiska åsiktsgiljotinen. Han är långt ifrån den sista. Bemötandet lär ha lärt honom att vara tyst, eller utpräglat PK, i frågan i fortsättningen.
Att prata feminism och jämställdhet i Sverige är onekligen en vandring på glödande kol för den som inte säger precis vad vissa makthavare och åsiktsproffs vill höra.
Åsa Linderborg, som är både (vänster-)feminist och arbetarklass, skrev redan för en tre, fyra år sedan att det här är en ickefråga för det stora flertalet, och underförstått för henne. Självklart: om man tror att det blir mer feminism eller bättre/trevligare beslut för att Annika Falkengren eller Anitra Steen sitter i styrelsen så begriper man varken hur makt fungerar eller hur börsproffs gör sina bedömningar. Det här är en fråga för knytblus-/chick-lit-lobbyn och den ser bra ut som symbolfråga för en mediefeminism som i de flesta avseenden är solitt till höger och värnar om ”den lilla världen”. Så fort man lämnar det gänget betyder den ingenting.
Och drevet mot Spendrup är fullständigt löjligt. De som Svenskan och DN har pratat med är antingen betydelselösa halvfigurer som Lina Thomsgård eller personer som vill försöka hänga på för att det ska gagna deras eget varumärke. Imorgon kommer vi att få höra av Katrine Kielos, ännu en nolla som mest är intressrad av att det ska bli mer plats för just henne själv men inte bryr sig om det stora flertalet kvinnor (och än mindre om män)..
Vad skulle alla vårdbiträden som arbetar på deltid och med urusla villkor tjäna på att det vore 50%/50% i styrelserna och 50%/% i parlamenten? Oavsett om man är man, kvinna eller något däremellan så är det få förunnat att nå den absoluta toppen. Nej, satsa på mer liberalism som genomsyrar hela samhället istället. Själv kallar jag mig realistisk optimist.
Allt gott!
Mvh Jan Saxman
-"Bör denna företeelse ha feminst-natur eller inte?"
-"Mu."
(http://sv.wikipedia.org/wiki/Mu_%28zen%29)
Riktiga män kämpar mot feministerna genom att ge dem mer k-k. Det dämpar alla kvinnor utom flatorna i feministrörelsen och de är en försumbar minoritet.
Feminismen är inte död, den bara luktar så…
😉