”Ska det vara så jävla svårt att kalla sig feminist?” undrar Lisa Magnusson i Metro apropå att tidningen (på alla hjärtans dag!) passar på att fråga parti- och företagsledare om de är feminister och hur de definierar feminism.

Valet av datum antyder just det vi så ofta ser i svenska medier: antagandet att feminism är något snällt och gulligt, något ingen vettig människa kan vara emot eller vilja bekämpa. Med denna utgångspunkt i åtanke är det inte så märkligt att personer som vägrar att kalla sig feminister, och ännu värre har mage att ha argument för det, utsätts för hot och hån.

Så, Lisa Magnusson, vad sägs om: Jag delar inte den grundläggande föreställningen om en könsmaktsordning i samhället. Duger det?

Feminism handlar inte om lika rättigheter för män och kvinnor. Det handlar om särskilda rättigheter för kvinnor, om att diktera människors liv och i värsta fall om misandri. Detta är feminism i dagens Sverige, just den feminism som de flesta av riksdagspartierna ställer sig bakom och aktivt driver.

Utöver detta finns särartsfeminister, liberala feminister som inte vill kvotera, feminister tror på individen och kämpar för sexarbetares rättigheter. Men de är i minoritet i detta land, och de utgör ingen maktfaktor i riksdagen eller på debatt- och ledarsidor.

Det tycks mig att vi i Sverige endast har förmågan att tänka en tanke åt gången. Detta avspeglas på så många plan. Just nu diagnostiseras exempelvis alla beteendeproblem i skolan som ADHD som måste medicineras (läkemedelsindustrin tackar och tar emot). Den som vågar kritisera detta flockbeteende och kommer med alternativa förklaringsmodeller idiotförklaras.

Denna flockmentalitet präglar i högsta grad jämställdhetspolitiken i Sverige. Just nu handlar allt om att bära normkritiska glasögon, att tänka i genustermer, att ifrågasätta manligheten. Regering, riksdag, myndigheter, skolväsende, medier – alla springer i flock åt samma håll.

Det brukar komma en backlash förr eller senare. Kanske har den redan börjat.

Not:
Jag kommer att återkomma med kommentarer kring utredningen Män och jämställdhet (den presenterades i går och finns som PDF här) när jag hunnit läsa den i lugn och ro.

Tidigare bloggat:
Den extrema feminismen polariserar