”Ska det vara så jävla svårt att kalla sig feminist?” undrar Lisa Magnusson i Metro apropå att tidningen (på alla hjärtans dag!) passar på att fråga parti- och företagsledare om de är feminister och hur de definierar feminism.
Valet av datum antyder just det vi så ofta ser i svenska medier: antagandet att feminism är något snällt och gulligt, något ingen vettig människa kan vara emot eller vilja bekämpa. Med denna utgångspunkt i åtanke är det inte så märkligt att personer som vägrar att kalla sig feminister, och ännu värre har mage att ha argument för det, utsätts för hot och hån.
Så, Lisa Magnusson, vad sägs om: Jag delar inte den grundläggande föreställningen om en könsmaktsordning i samhället. Duger det?
Feminism handlar inte om lika rättigheter för män och kvinnor. Det handlar om särskilda rättigheter för kvinnor, om att diktera människors liv och i värsta fall om misandri. Detta är feminism i dagens Sverige, just den feminism som de flesta av riksdagspartierna ställer sig bakom och aktivt driver.
Utöver detta finns särartsfeminister, liberala feminister som inte vill kvotera, feminister tror på individen och kämpar för sexarbetares rättigheter. Men de är i minoritet i detta land, och de utgör ingen maktfaktor i riksdagen eller på debatt- och ledarsidor.
Det tycks mig att vi i Sverige endast har förmågan att tänka en tanke åt gången. Detta avspeglas på så många plan. Just nu diagnostiseras exempelvis alla beteendeproblem i skolan som ADHD som måste medicineras (läkemedelsindustrin tackar och tar emot). Den som vågar kritisera detta flockbeteende och kommer med alternativa förklaringsmodeller idiotförklaras.
Denna flockmentalitet präglar i högsta grad jämställdhetspolitiken i Sverige. Just nu handlar allt om att bära normkritiska glasögon, att tänka i genustermer, att ifrågasätta manligheten. Regering, riksdag, myndigheter, skolväsende, medier – alla springer i flock åt samma håll.
Det brukar komma en backlash förr eller senare. Kanske har den redan börjat.
Not:
Jag kommer att återkomma med kommentarer kring utredningen Män och jämställdhet (den presenterades i går och finns som PDF här) när jag hunnit läsa den i lugn och ro.
Tidigare bloggat:
Den extrema feminismen polariserar
Metro
Är du feminist, makthavare? På rakt ja/nej svar svarade 17 ja.
Roade mig att granska definitionerna.
Mitt resultat blir:
3 Radikalfeminister (Vp, S och Saco)
2 Feminister (Scania och Axfood)
8 "Jämställdister" (C, Fp, Kd, TCO, Ericsson, Tele2, Swedish Match och Swedbank)
7 Övrigt (Sd, M, Mp, LO, Securitas, SCA och Tieto)
11 Valde/kunde inte svara (Div koncerner, företag och banker)
http://www.metro.se/nyheter/ar-ni-feminister-makthavare/EVHnbm!po4VWJStZZ04M/
Feministerna i Sverige börjar mer och mer anta formen av ratade kvinnor med liv utan innehåll och alkohol som enda fritidsnöje. Det är klart att man då blir socialt sårbar och att kommentarerna blir bittra, människofientliga och invektiv-laddade. Säkert sover de dåligt också. En av de bieffekterna som retlighet och snarstuckenhet medför. Kan bara önska att de hittar ett sätt att fylla livet med innehåll. En katt räcker inte. Inte en hund heller. Man måste kunna komma överens med människor. En egenskap de totalt förlorat….
Isabella "Blondinbella" Löwengrip uttalade sig, på Twitter och sin blogg, om feministerna häromdagen;
”Feminismen idag står inte längre enbart för jämställdhet. Utan även för ett förakt mot män. Och det är jag emot”.
"Klassisk feminism 2014: män sitter brett i kollektivtrafiken" – detta är en gest för att visa sin "patriarkatiska makt.."
”Vi är så pass jämställda att det har slagit över och det har skapats en rädsla för att våga vara man eller kvinna”, skriver hon.
Radikalfeministerna och genusfanatikerna är förvånande nog alltid frånvarande när invandrarmän- och pojkar är skyldiga till illdåd mot kvinnor. Jag har respekt för människor som lever som de lär och som visar respekt inför meningsmotståndare, men jag har absolut ingen respekt för en feministisk fraktion som får darrande ben vid tanken på att behandla invandrarmän och svenska män lika när de begår samma brott – eller menar radikalfeministerna (som alltid annars har en väldigt hög och irriterande stämma) med sin tystnad att det är värre när svenska män beter sig illa mot kvinnor än när invandrarmän gör det? Hur ska vi tolka denna tystnad från våra kära twittrare, bloggare och annat skräp som så ofta gärna spyr ut sin genusdynga men vid en högst verkliga helvetesbild av ett gymnasium står tysta?
(http://www.smp.se/nyheter/alvesta/krankningarna-fortsatter%283438986%29.gm)
Deras tystnad blir i sig ett svar på min fråga eftersom att de så ofta gärna höjer rösten.
Jag blev lite besviken på Lisa Magnusson, måste jag säga. Genom åren har jag starkt gillat henne för hennes fritänkande och sexradikala ådra och kritik mot massövervakningen. Runt 2009 var hon sannolikt som bäst. Det smärtar mig att se henne uttrycka nåt så intolerant. Visst, jag är själv feminist. Men man behöver faktiskt inte vara det för att kämpa för jämnställdhet. Tyvärr tycker jag mig se hur en bitterhet över tid har smugit sig in i hennes alster: kanske en reaktion på den våg av hat hon tyvärr fått ta emot från främlingsfientliga krafter?
Däremot är Lisa fortfarande otroligt modig och bra när det gäller att skriva om sexarbetares rättigheter, må vara ur ett feministiskt perspektiv. Om du, Hans, inte läst hennes artikel i Neo så rekommenderar jag den varmt.
Just Lisa Magnussons anspråk på att vara feminist i någon mera substantiell mening än ”mediatjej som gillar 'starka brudar' och att halvoffentligt hänga och snacka med sina coola tjejkompisar, som också kallar sig feminister” är dessutom mycket tveksamma. Hon är väl typ den svenska krönikörsfeminismens svar på Rihanna eller Kelis (”I hate you so much right now! AAAAAARGGHHH!”) – helt enkelt ointresserad av några slags resonemang och dessutom öppet sexistisk. Det där har noterats av många feminister på vänstersidan också.
Lisa Magnusson skulle sälja ut vem/vad som helst som hon tidigare ansett sig backa upp för en gratis drink och en biljett till Ladies Night. Och som skribent är hon ovanligt tydlig med att hon kör på punchlines snarare än argument. Typiska drag hos en halvalkis.
"Och som skribent är hon ovanligt tydlig med att hon kör på punchlines snarare än argument. Typiska drag hos en halvalkis."
Hur exakt menar du?
Betyder din punchline ovan att du är halvalkis?
Egentligen kan bara kvinnor vara feminister. Hur så? Ja, det bara känns så. Men det är ju inget faktaargument? Nej, men det är inte eller det att män känner att de ska vara feminister.
Ned Newman
Just precis.
Tack för din sammanfattning av den svenska feminismen. Klipper den till samlingen.