Sverigedemokraterna utmålas ofta i medierna som ett parti som hatar invandrare, ett parti som empatilöst vill kasta ut alla som inte heter Svensson i efternamn och firar midsommar i folkdräkt. Otaliga klavertramp av partiföreträdare runt om i landet har förstärkt denna bild.

Men faktum är att SD växer även bland personer med utländsk bakgrund. Många kommer till Sverige med viljan att bo här, leva ett gott liv, bidra och vara en nettogivare till samhället. Bland dessa är det inte ovanligt att ifrågasätta att väldigt många kommer hit.

Man kan ju påpeka det något paradoxala i att samma människor kanske inte hade fått chansen att komma till Sverige om Sverigedemokraternas politik varit verklighet. Men riktigt så resonerar de nog inte. Det som kritiseras är att människor kommer till Sverige och blir försörjda av det allmänna i år efter år, att arbetslösheten är hög i utsatta förorter och att personer från andra länder tycks prioriteras framför de som redan bor här.

Vilket egentligen inte är så konstigt. Om det är några som vet att den svenska migrationspolitiska omhändertagandemodellen, senast försvarad av Centerpartiets Stina Bengtsson i uttalandet att Sverige måste ”bli bättre” på att ”ta hand om” dem som kommer hit, inte fungerar är det ju de invandrare som själva upplevt den. Och avskyr den.

Omhändertagandesynen förminskar människor, förringar deras egen förmåga och tvingar i praktiken in dem på socialtjänstkontoret. Den socialtjänstifierar dem.

Vi ska således inte skylla på den som invandrar utan på de välfärdssystem vi själva byggt upp, system som i praktiken tvingar in människor i bidragsberoende och gör dem till socialtjänstens klienter.