Det är svårt att ha något hopp på jämställdhetsområdet i Sverige just nu. Alla partier utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är uttalat feministiska och/eller köper fullt ut idén om en könsmaktsordning.

Medierna är genomlusade av feministiskt dravel. Tidningar, TV och radio diskuterar jämställdhet – men alltid ur ett feministiskt perspektiv. Defaultläget är att statsfeminism är något bra, att tvång är positivt om det ”hjälper” människor att fatta rätt beslut.

De senaste åren har det bedrivits en veritabel kampanj för att kvotera föräldraledigheten så att mammor och pappor delar lika. Alltfler partier sluter upp. Stats- och radikalfeministerna återfinns såväl inom Alliansen som hos den rödgröna oppositionen. De tar ständigt nya steg för att utöka den politiska kontrollen över våra liv.

Det är talande att jämställdhetsminister Maria Arnholm i en debatt i SVT:s Agenda lyckades få Jimmie Åkesson att framstå som det liberala alternativet i svensk politik. Arnholm vill att staten ska bestämma mer över familjelivet, Åkesson vill att familjerna ska få bestämma själva utifrån vad som passar deras situation bäst. Det finns inget liberalt försvar för att tvinga föräldrar att dela föräldraledigheten på ett särskilt sätt.

Stödet från barnfamiljerna att kvotera är begränsat. Men det spelar ingen roll. Ty den feministiska kampen är viktigare än människorna den berör. Därför är det inte alls osannolikt att nästa regering, oavsett färg, kommer att driva igenom en kvotering. Därefter kan feministerna ta nästa steg. Och nästa.

Det mest deprimerande är att det saknas en reell politisk opposition mot vansinnet. Men jag tror att det finns en växande grupp, inte minst män, som börjar få nog av det svenska radikalfeministiska experimentet. Som vill ha verklig jämställdhet och en gnutta frihet.

Det kanske börjar bli dags för ett nytt parti.