Rädda Barnen har släppt rapporten ”Ung röst”, som är en enkätundersökning med närmare 25 000 elever i årskurs 6, 8 och första året på gymnasiet (det sägs inget om bortfall).

När det kommer till ”snälla” organisationer, till vilka Rädda Barnen onekligen hör, bör man vara på sin vakt och granska utspel och undersökningar både en och två gånger. Ofta stämmer rubriker och uttalanden inte riktigt överens med resultaten.

Undersökningen ”Ung röst” fick genast uppmärksamhet i landets större medier. I SVT fick vi veta att ”var fjärde barn eller tonåring har fått kränkande meddelanden på nätet” och att 17 procent att flickorna haft ätstörningar. Andra delar av undersökningen har återberättats i andra medier.

En sak går att utläsa väldigt tydligt: barn har det generellt sett bra i Sverige. Väldigt bra. I undersökningen uppger 98 procent att de känner sig trygga hemma. Runt 97 procent känner sig trygga till och från skolan samt på lektioner och raster. 90 procent säger sig få den hjälp som hon eller han behöver i skolan, och en övervägande majoritet (79 procent) erbjuds läxhjälp av lärarna.

Rädda Barnen gör föga förvånande en stor sak av att många gymnasister känner sig stressade över skolarbetet eller betygen. Jag är snarare förvånad över att bara runt hälften svarade ja. Vem var inte stressad i den åldern?

Stress har en negativ klang men behöver inte bara vara något negativt. Stress gör oss fokuserade på uppgiften, får oss att prioritera. Stress är en högst naturlig del av det moderna livet, och en helt igenom stressfri tillvaro är det nog få som egentligen önskar sig. En stressfri skola kan inte vara ett rimligt mål, i synnerhet inte om skolan ska vara en förberedelse för vuxenlivet.

När det gäller ett ständigt aktuellt ämne som mobbning är det svårt att dra några slutsatser av Rädda Barnens resultat eftersom kategorin klumpats ihop med frågan om huruvida eleven någon gång under skolåret känt sig kränkt (79 procent svarar trots detta ”inte alls”).

Rädda Barnen drar som brukligt stora växlar på resultaten. Det är organisationen jobb, antar jag. Men medierna är alldeles för slappa och ställer inte relevanta motfrågor. Det är fortfarande lite jobbigt att göra det mot organisationer som ”bara vill väl”.

Det Rädda Barnen gör är att hitta smulor och kalla dem för surdegsbröd. Ordföranden Inger Ashing slår på organisationens hemsida fast att ”[b]arnens bild av skolan visar att situationen i skolan inte är acceptabel för många”. Ett litet fåtal elever översätts till ”många”.

Nio av tio barn i undersökningen tyckte att det är viktigt att ”de som bestämmer lyssnar på barn”. Jo, det är klart att barn vill bli lyssnade på. Det ville jag också när jag var 12. Men det är inte samma sak som att låta barn styra skolan.

Snällhetsorganisationerna fortsätter att behandlas med silkesvantar av medierna. Ingen vill stöta sig med Rädda Barnen, Ecpat eller Naturskyddsföreningen. De ses som godhetens objektiva språkrör i samhället. I själva verket har även dessa organisationer sina egna agendor och vrider och vänder på fakta för att uppnå sina mål. Precis som de politiska partierna.

Men nåde den som ifrågasätter. Efter Janne Josefssons utskällda Uppdrag Granskning-reportage om den snedvridna och överdrivna barnfattigdomsstatistiken, drar sig förmodligen ännu fler för att höja sin röst mot godhetens apostlar.