Det är bara sju veckor kvar till valet till Europaparlamentet. Det kan man inte tro. Det är nämligen tyst som i graven i Sverige. Här bryr sig medierna bara om riksdagsvalet, trots att beslut som fattas i EU påverkar oss mer än många vill tro.

Så här ser det inte ut i andra EU-länder. Storbritannien har en levande diskussion. Allmänheten får ställa frågor i direktsända debatter. Frågan om huruvida landet ska vara kvar i eller gå ur EU lyfts när för- och nackdelar med medlemskapet debatteras.

EU-debatten mellan UKIP:s Nigel Farage och liberaldemokraternas Nick Clegg i BBC visar precis vad som saknas i Sverige. Det hålls en öppen debatt om EU som union och projekt, om vad demokrati är, om var makten ska ligga, om medlemskapets styrkor och svagheter.

Nu saknar vi visserligen en skicklig EU-kritisk debattör som Farage i Sverige – men det värsta är att själva debatten uteblir här. Ingen vill diskutera EU på allvar. Ingen vågar diskutera för- och nackdelar med medlemskapet. Den frågan är död.

I stället lever de svenska partierna fortfarande i villfarelsen att EU går att påverka i rätt riktning, bara det kommer in rätt parlamentariker i parlamentet (Sverige har 20 platser). Det är mer än uppenbart att EU aldrig kommer att bli ett frihetligt samarbete med stor hänsyn till länders olikheter. EU är och förblir ett elitprojekt, och det har gått utför betydligt snabbare än jag vågat förutspå. Medborgarna har blivit ett störningsmoment för makthavarna, en jobbig spyfluga en ljummen sommarkväll.

En person i publiken ställde frågan hur Farage och Clegg tror att EU ser ut om tio år. Farage hoppas att Storbritannien då har lämnat EU och att plågade euroländer i Sydeuropa har följt deras exempel. Jag kan skriva under på den förhoppningen.

Nedan debatten mellan Farage och Clegg i LBC Radio.