Om det är något vi lärt oss av det politiska spelet vid det här laget, är det att partier i opposition kan säga precis vad som helst för att framstå som principfasta och pålitliga. I regeringsställning synes dessa förmågor icke till mer.

Till och med Beatrice Ask var, hör och häpna, en integritetsvän så sent som 2005 – året innan hon blev justitieminister. Sedan gick det som bekant över.

Med anledning av att EU-domstolen konstaterat att datalagringsdirektivet strider mot grundläggande mänskliga rättigheter och därigenom ogiltigförklarat det, har Miljöpartiet utnyttjat möjligheten att väcka en motion i riksdagen ”med anledning av händelser av större vikt”. MP vill att den svenska lagen, implementeringen av det illegala datalagringsdirektivet, omprövas. Givet EU-domstolens utslag finns all anledning att titta på den svenska lagen igen.

Men MP stötte på patrull. Inte bara Moderaterna, Folkpartiet och Socialdemokraterna utan även det påstått integritetsvurmande Centerpartiet röstade emot att frågan behandlas. Fredrick Federley, som kandiderar till Europaparlamentet delvis på integritetsfrågan, är säkert en hygglig person. Men vad gör han i ett parti som ständigt och närmast utan undantag röstar för integritetskränkande lagstiftning?

Efter EU-domstolens utslag var Beatrice Ask försiktig i sina uttalanden. Men hon sade faktiskt att frågan måste prövas noggrant. Nu har hennes parti visat att det inte alls vill att någonting prövas noggrant. Datalagringen ska fortsätta som om ingenting har hänt. Alla tjänar på om debatten lägger sig.

Moderaterna är ett betongparti som bara bryr sig om mänskliga fri- och rättigheter när det passar dem. Detta var tydligen inte ett av dessa tillfällen.

Läs även:
HAX, Johanna Nylander